tisdag 16 augusti 2011

Jag är rädd...



Vi har bestämt oss.


Det blir inget ingrepp (abort av Klara). Dels beror det på omständigheterna. Den lagliga rätten försvinner på söndag när graviditeten varat 24 veckor, och vi vet inte tillräckligt för att ta ett sånt stort beslut, och vi kommer inte att få reda på mer heller under den här veckan eftersom i stort sett hela Italien har semester.


Men mest beror det på att vi inte klarar av att riskera Matildes (som verkar vara helt frisk) liv. Risken är enormt stor (40%). Hur skulle man ens överleva om det gick åt helvete?


På ett sätt känns det väldigt skönt att omständigheterna gör att vi egentligen inte behöver bestämma, inte behöver säga ja eller nej, att lagen och tiden är emot ett ja till ett sådant ingrepp. Att slippa bestämma det själv. Samtidigt är jag rädd.


Jag är rädd varje dag. Jag är rädd att något ska hända, så som det gjort dom andra två gångerna. Att det inte blir några barn alls.


Jag är rädd att Klara ska vara allvarligt skadad. Jag är rädd att hon ska vara så allvarligt handikappad som den extremt otrevlige ultraljudsläkaren sa att hon kommer att vara. I stort sett bara en grönsak som inte klarar något över huvudtaget själv. Om det är så är det nästan så att jag önskar att hon inte kommer att vara klar i huvudet, så hon slipper känna hur folk tittar, hur folk behandlar henne annorlunda. Hur folk pratar över huvudet på henne.


Läkaren som gjorde fostervattensprovet var lite mer positiv, lite försiktigt optimistisk sådär.. Sa att det inte alls är säkert att det kommer att vara så allvarligt om det inte finns några kromosomrubbningar, och det finns det ju inte. Jag försöker leva på det hoppet, men ibland trillar jag igenom. Känner mig ledsen, orolig och stressad...


Jag är rädd för hur det blir med Matilde om nu Klara skulle vara så allvarligt handikappad att hon kräver i stort sett all vår uppmärksamhet. Matilde har ju rätt till all tid, all kärlek och all uppmärksamhet hon också...


Jag är rädd för en massa andra saker också... för svärmor och svägerskan till exempel.. Jag inser ju att jag kommer att behöva hjälp. Förmodligen massor av hjälp, men jag vill inte ha andra människor här hela tiden. Vill inte att andra lägger sig i... har synpunkter och åsikter om allt från vad barnen ska ha för kläder på sig till hur man byter blöja... Det är väl egentligen mest synpunkterna.. diskussionerna...

23 kommentarer:

  1. Förstår din rädsla. Önskar så att du kan få en harmonisk och lugn graviditet och att ditt hopp ger er det stöd ni behöver. Stor kram till er!

    SvaraRadera
  2. ((((((((((((((kramar)))))))))))))

    SvaraRadera
  3. Förstår att du är rädd. Vem skulle inte vara det?
    Jag skickar dig en stor varm kram och jag tänker på er.

    SvaraRadera
  4. Klart att du är rädd....Människors omtanke, fördomar m.m. visar sig så mycket mer i Italien än om du bott i Sverige...
    Sänder styrkekramar till dig!!!

    SvaraRadera
  5. Av en händelse kom jag att tänka på dig och din blogg, och efter ett besök hamnade jag här i stället. Det har varit en omtumlande resa i din nya blogg. Jag är alldeles tagen och rörd. Tack för att du vill dela med dig av detta. Samtidigt är det nog bra att göra det, att ha en plats att pränta ner sina tankar på. Och där du dessutom får svar på en del av dem. Önskar av hela mitt hjärta att det kommer att gå vägen, och kommer följa dig ända fram till målet. Till dina/era små flickors födelse.

    SvaraRadera
  6. Jag känner så mycket med er och förstår din rädsla till fullo. Men på ett sätt kan jag tänka mig att det är en fördel att bo i Italien där det faktiskt är helt naturligt att man hjälper varandra inom familjen, människor om faktiskt kommer att älska dina tjejer. I Sverige skulle det ju i stället handla om hjälp från anställd personal och jag vet inte om det alltid är bättre. Om nu detta ens kommer att behövas.

    Jag skickar kramar och positiva tankar er väg.

    Kram

    SvaraRadera
  7. Inte undra på att du är rädd för vad som väntar, men det kanske kommer att gå bättre än du befarar!

    Jag tänker mycket på dig och hoppas, hoppas att du får åtminstone ett friskt barn.

    Men ovissheten måste vara hemskt svår att bära.

    Varma kramar, Ingrid

    SvaraRadera
  8. Sänder många, många, många kramar. Förstår att du känner dig oerhört rädd och vilsen just nu. Önskar din väntan var över, att du föder två underbara helt friska flickor som kommer att bli till stor glädje för dig hela ditt liv.
    Bamsekramar från Kim

    SvaraRadera
  9. Klart att du är rädd! Åh, jag hoppas innerligt på att allt ska sluta lyckligt! Tänker på dig. K R A M

    SvaraRadera
  10. Klart att du är rädd :( Jag hoppas innerligt att allt kommer att sluta lyckligt! Tänker på dig. K R A M

    SvaraRadera
  11. Förstår att du är rädd, för om du inte vore det vore det inte "normalt". Förstår också att det är skönt att slippa ta beslutet om att göra ett ingrepp eller ej. Ni kan liksom inte göra något mer nu...
    Vi är många som tänker på er och önskar er all lycka med de små liven. När Klara och Matilde finns hos er kommer saker och ting nog att falla på plats. Förstår att det är jobbigt med att behöva ta emot hjälp, men kan ni inte försöka att prata med dem innan och sätta upp vissa "regler"? Det är ju trots allt du och Peppe som är föräldrarna och ni ska väl få säga hur ni vill att era barn ska ha på sig osv...

    Kramar!!

    SvaraRadera
  12. Min första spontana tanke när jag läst inlägget är att ni fattat helt rätt beslut. Jag hade gjort på precis samma sätt.

    Sedan förstår jag din stora rädsla och din stora oro och jag hoppas innerligt att det går vägen denna gång.

    Var rädd om dig!

    SvaraRadera
  13. Jag förstår att du är rädd, kära du. All min kärlek till dig, jag saknar ord idag men jag finns här.

    SvaraRadera
  14. Vill bara berätta att för ett antal år sen bodde jag i Lecce och hade en svärmor och en svägerska som ville väl men som la sig i precis allting. Allt från vad jag skulle ha för kläder på mig till hur vi skulle inreda vårt hem. Jag klarade inte att stå emot utan började så småningom ge efter. Det tog knäcken på både mig och förhållandet. Däremot hade jag en väninna, också svenska, som bodde där och också hade svärmor och svägerskor som la sig i. Min väninna var starkare än jag, hon lät dem hållas och lägga sig i, log och tackade för råden, men sen skakade hon av sig allt och gjorde i tystnad som hon ville. Alla såg henne som en rebell, men hon mådde bra. Vad jag vill säga är dels att man får tänka att de vill väl, de gör inget av elakhet; dels att vissa av deras råd kan faktiskt vara bra (om man lär sig att sålla...); och dels att man måste vara stark och inte ge vika utan lita på sin egen magkänsla.
    Många kramar till dig.

    SvaraRadera
  15. Ångrade min förra kommentar en smula. Var inte meningen att låta överdrivet hurtigt optimistisk. Ville bara trösta.

    SvaraRadera
  16. Det är inte konstigt att du är rädd, men min första tanke när jag läste var att jag tycker du är fruktansvårt modig. Och stark.
    Kram!

    SvaraRadera
  17. Massor med kramar och omtanke till dig!
    Anna

    SvaraRadera
  18. Skickar kramar och förhoppningar om att allt kommer att bli bra i slutändan.

    SvaraRadera
  19. Jag kan mycket väl förstå din rädsla, men kanske kanske kan den den t o m vara av nytta(även om det är grymt jobbigt nu). Du befinner dig i en förberedelsefas inför något som du inte alls vet nu vad det kommer att innebära och att du nu ältar alla eventuella problem gör dig nog en smula starkare och mer förberedd när de faktiskt uppstår (OM de uppstår). Även om det är svårt just nu hoppas jag ändå du kan hittat stunder av avkoppling och njuta av liven som växer i din magen. Massor av kramar

    SvaraRadera
  20. Så många kloka ord och varma tankar som kommer till dig från kända och okända. Jag är inte religiös,men jag tror ändå på detta: Det livet utsätter oss för (Gud säger en del), det får vi också mod och styrka att möta. Du kommer att klara detta, du har redan klarat mer än du trodde var möjligt för ett halvår sedan. Tack för att du delar med dig av din resa, det betyder mycket för många. Kramar! Katinka

    SvaraRadera
  21. Har varit på väg att skriva flera gånger här, men inget känns rätt. Kan bara säga att jag skulle ha fattat samma beslut. Man kan aldrig veta hur det blir i slutändan, man får väl anpassa sig efter den verkliga situationen när man väl vet hur den ser ut -- och människan har ju lyckligtvis en vidunderlig förmåga att anpassa sig.

    SvaraRadera
  22. Har inget klokt att säga, men jag tänker er. Mycket!

    SvaraRadera
  23. Jag tycker ni är otoligt modiga och hoppas av hela mitt hjärta på bästa möjliga utfall. Du vet väl att tummen inte släpps innan de små kommit till världen.

    Många kramar

    SvaraRadera