Den 27:e oktober 2011 blev en mardrömsdag. En mardrömsdag som slutade med att en dröm blev sann, men egentligen började det redan på kvällen den 26:e.
Vid 18-tiden på onsdagskvällen var det dags för en kontroll av bebisarna genom CTG (tror jag det heter på svenska, när man har 2 band runt magen som registrerar barnens hjärtan och eventuella sammandragningar). Barnmorskan sa att det såg bra ut och gick vidare med sin lilla maskin till nästa tjockismage...
Två timmar senare blev jag nerkallad till förlossningen för att göra om det, men ingen talade om varför. Efter nästan 2 timmar kommer jourhavande doktor in och talar om att Matildes hjärta slog alldeles för jämt, att det borde finnas aktivitetstoppar då och då... Men att inget skulle göras just nu, utan man skulle kolla igen direkt på morgonen dagen efter...
På förmiddagen torsdagen den 27:e gjordes således ett nytt CTG och resultatet var detsamma som kvällen innan, så efter någon timme blev jag kallad till ultraljud för att kontrollera hjärtan och blodflöden. Det såg inte riktigt bra ut, så läkaren sa att dom skulle diskutera med dom andra läkarna och överläkaren om vad som skulle göras, och sa till mig att gå tillbaka till rummet så skulle dom komma med besked snart.
Fem minuter senare kommer läkaren inspringandes och säger till mig att jag inte får äta eller dricka, eftersom man inte vet om det blir förlossning eller ej. Efter 3 timmar kommer en sköterska in och frågar om jag vet vart min journal tagit vägen, för dom kan inte hitta den?
Det blev en lång och jobbig väntan på att få reda på vad som skulle hända...
Det blev en lång och jobbig väntan på att få reda på vad som skulle hända...
Strax innan 15.00 kommer en annan läkare in och pratar med mig. Hon säger att det för tillfället inte är akut, men det vill vi inte att det ska bli heller. Problemet är att här på sjukhuset finns inga lediga kuvöser, så vi har två alternativ. Antingen flyttar vi dig med helikopter till Ragusa och du föder där, eller så föder du här och sen flyttas flickorna direkt till Ragusa, som är det enda stället på hela Sicilien som för tillfället har plats för 2 prematurer. Det bästa för flickorna är om dom reser inne i magen, det är säkrare för dom. Hur vill du göra?
Ganska dum fråga tycker jag, så det var bara att sätta igång att packa. Eftersom besökstiden börjar kl 15 kom Peppe precis efter att läkaren gått och han blev såklart lika chockad han...
Allt gick väldigt snabbt. Redan efter 40 minuter kom dom och hämtade mig till helikoptern och Peppe fick ta alla saker och påbörja den långa resan till Ragusa i bil.
I helikoptern hade dom bara en bår utan ben, som dom lade ner på marken. Det är inte särskilt lätt att komma ner till marken på ett smidigt sätt när man har stor tjockismage, så till slut fick jag ta mig in i helikoptern med hjälp av en stege... Men allvarligt?? Hur gör dom om patienten inte kan röra sig?
Det var en gammal helikopter och vädret var inte det bästa, så det blev en otroligt skakig färd och det vibrerade så mycket att jag tänkte att nu blir bebisarna utskakade av sig själva, och födda här i helikoptern...
Resan tog drygt en halvtimme men det finns ingen helikopterplatta på sjukhuset i Ragusa, så vi landade på ett annat ställe och sen blev det ungefär en kvarts resa i ambulans på det. Väl framme på sjukhuset satte man igång med förberedelserna direkt och ganska snart befann jag mig i operationssalen och fick epidural lagd.
Strax efter att jag fått epidural blev det akut läge i en annan sal, så alla utom narkosläkaren försvann i 20-30 minuter... Sen blir allt lite småsuddigt sådär.. Läkarna och sköterskorna kommer tillbaka och sätter igång med snittet. Det känns grymt obehagligt men gör inte ont. Efter ett tag hör jag svaga bebisskrik och efter ytterligare en stund säger läkaren att båda är födda. Jag frågar om dom lever och får till svar: Just nu i alla fall...
När båda barnen är ute och läkaren ska börja sy ihop allt börjar det göra ont. Epiduralen börjar släppa eftersom det tog ganska lång tid innan man satte igång efter att bedövningen satts. Tack och lov var narkosläkaren som hela tiden satt vid mitt huvud väldigt lugn och fin och gjorde allt vad han kunde för att hålla mig vid gott mod och för att jag skulle må så bra som möjligt genom att ge mig lustgas.
När allt äntligen är över blir jag flyttad till ett observationsrum där Peppe också får vara. I det läget visste vi bara att flickorna levde, men inte mådde bra alls. Efter ett tag blev jag flyttad till avdelningen och Peppe kunde gå till prematuravdelningen för att få reda på mer.
Flickorna mådde inte särskilt bra och man kunde inte säga mycket ännu om hur det skulle bli, men Peppe fick i alla fall se dom och ta några bilder som han kunde visa mig.
Det tog två dagar innan jag lyckades ta mig upp ur sängen och bli skjutsad i rullstol för att titta på våra flickor.
33 veckor och fyra dagar fick dom bo kvar i magen.
vilken historia , häpnar gång på gång över läkarnas sött att uttrycka sig inför dig...& resan med helikopter ska vi inte ens prata om!!! Väntar med spänning på eran fortsatta historia & håller tummar & tår för att allt går väl med era små flickor, så dem blir starka och mår bättre!! Mängder av kramar till er 4:a <3
SvaraRaderaFy, vad tungt med all oro. Och personalen verkar ju ine alltid ha lugnat er direkt… Det måste ha varit hemskt att inte få se flickorna på två dagar också!
SvaraRaderaSitter här tårögd efter att ha läst din berättelse. Tänk vad mycket du och dina flickor har fått gå igenom. Vilken tur att Peppe hann komma så att han kunde följa med dig.
SvaraRaderaHåller tummarna och försöker sända positiva, helande tankar till dina gulliga små prinsessor, Clara och Matilde.
Många kramar, grattisönskningar och lyckönskningar från Kim
Grattis till flickorna! Håller oxå tummarna för att dom ska bli starka och friska så att dom får komma hem fort!
SvaraRaderaVilken resa för er alla...
SvaraRaderajag hade blivit galen av allt som förblev osagt och att inte ha personal hos mig vid en så viktig händelse....
Nu hoppas jag bara att allt har gått bra med småflickorna...
En tårögd läsning...
Hittade din blogg via en annan bloggare som jag brukar kika in till...
Håller bara alla tummar att allt går bra för er...
och grattis till två söta tjejer.
Rantamorkramar till er.
Grattis till flickorna!!!
SvaraRaderaHåller tummar och tår för att allt ska gå vägen nu och att de får må bra!
Växa till sig och bli stora och starka så ni snart får flytta hem.
Kramar!!!
Men oj vilken dramatik...
SvaraRaderaEtt stort grattis till de små fina
/maja på färgtrappan
Lipar lite jag med, vilken resa. Har följt bloggen länge.
SvaraRaderaGrattis och lycka till!!! Det måste bara gå bra det här.
Grattis, och lycka till i fortsättningen. Håller tummarna för att allt går bra med flickorna.
SvaraRaderaVilken berättelse, vilken historia.. Så mycket känslor, så mycket rädsla men även lycka, kärlek och hopp ♥.. Jag sänder dig en massa kramar, tankar och tumhållningar, måtte det nu gå bra ♥
SvaraRaderaTårarna rinner... Stor kram.
SvaraRaderaFörst o främst ett jätte stort grattis till de 2 små flickorna. Sen kan man ju liksom bara skaka på huvudet o fundera på hur det kan komma sig att du även i det läget ska ha en massa strul med helikopterfärder o annat men jag håller nu tummarna jätte hårt att allt ska gå bra, Jätte kramen
SvaraRaderaVarmaste gratulationer och lycka till i framtiden. Läst din blogg och är så imponerad av dig!!!
SvaraRaderaIngela
Sitter här & torkar tårar...
SvaraRaderaSå skönt att dom äntligen är här; håller allt jag kan & lite till att dom ska växa sig stora och starka så ni får hålla dom nära, nära...
Har följt din blogg o din efterlängtade graviditet. Läser o tårarna rinner...
SvaraRaderaVarmaste lyckönskningarna
Elisabeth
KRAM
SvaraRaderaSänder många tankar till er och hoppas flickorna blir bättre och bättre för varje timme.
SvaraRaderaMånga kramar från Östhammar
och Vero´s kollega.
Sandra Käll
Tårarna trillar och håret reser sig på armarna när jag läser att ni nu äntligen har fått era två små flickor.
SvaraRaderaHoppas nu att de fortsätter att utvecklas bra på alla sätt och vis.
Många varma gratulationer till både dig och Peppe!
Åh, Helena, jag håller tummarna och tänker på er. Kram.
SvaraRaderaÅh, vilken resa det har varit för er... Må allt gå väl i fortsättningen för er lilla familj!! Lyckönskningskramar från mig.
SvaraRaderaTänker på er allihopa. Starkt att du orkar dela med dig. Stor kram!
SvaraRadera/Anna
Tänk att de är här nu....prinsessorna. Men vilken resa, strul hela vägen. Måtte de nu växa och bli lika starka som sin fantastiska mamma. Många Kramar och lyckönskningar.
SvaraRaderaStort grattis till den nya familjen! Hoppas allt går bra o att ni får alla vara hemma tillsammans snart <3
SvaraRaderakram,
Tez
Vilken upplevelse ni har haft. Grattis till att ni nu är fyra!
SvaraRaderaMitt allra allra varmaste grattis till er båda! Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen och hoppas på att allt ska gå så bra som det bara kan!
SvaraRaderaKram
Jag har följt din blogg under det senaste året men aldrig lämnat någon kommentar förut. Men jag kände att jag ville skicka en liten hälsning till din lilla familj. Er historia lämnar ingen oberörd.Så underbart att ni fått två fina flickor. Jag önskar er verkligen all lycka!
SvaraRaderaHälsningar
Suzanne
Oj, vilket dramatiskt slut på en dramatisk graviditet.
SvaraRaderaFlickorna ser så otroligt fina ut och jag hoppas att de mår bättre nu.
Stor kram!
Gratulerer med jentene, Helena. Dere har alle hatt en lang og vanskelig vei å gå. Jeg håper virkelig det går bra med dere og at dere alle kan få et godt liv sammen.
SvaraRaderaOjojoj, vilken dramatik. Men nu är i alla fall den jobbiga graviditeten och ni har fått två fantastiska flickor! GRATTIS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SvaraRaderaHoppas nu att både du och flickorna hämtar sig och att ni snart kan vara alla fyra tillsammans utan slangar, apparater och oro. KRAM
Åh Helena, så otroligt jobbigt för dig, med allt runt omkring din förlossning. Helikopter resan är ju bara för läskig, som du beskrev och vissa uttalanden från läkare är ju under all kritik. Du är sån kämpe! Töserna är så fina och jag önskar så mycket att allt ska gå bra. Jag vet inte alls hur ni mår, men jag tänker på dig o Peppe o era små tjejer så mycket. Jag har blivit moster tihi. Mina varmaste kramar till Er allihop!
SvaraRaderaStort grattis till era fina flickor! Hoppas att det lugnat ner sig lite och att barnen mår bättre. Vilken dramatik det har varit från början till slut, så mycket oro att det måste ha varit svårt att njuta och känna glädje över graviditeten. Kram Anette
SvaraRaderaJättestort grattis till era fina flickor! Kram!
SvaraRaderaHoppas ni mår så bra som möjligt alla fyra.
SvaraRaderaVilka små prinsessor.
Tänker på dig och kan riktigt ana hur svårt det måste ha varit för dig och få se dessa mirakel först efter flera dygn!
Får mig att minnas panikenkänslorna när jag "letade" efter min stora dotter bland alla babyn när jag vaknade.trodde hon var borta men det var bara personalen som bytte blöja!
Kramar!
Vilken historia! Vi håller tummarna för att allt ska gå bra nu. Grattis och stora kramar från både mig och Pierre. Sitter här helt tårögd. <3
SvaraRaderaGrattis till era små mirakel. Håller verkligen tummarna för att allt går bra för er. Kram
SvaraRaderaGrattis till prinsessorna. Håller tummarna för att allt ska gå bra i fortsättningen.
SvaraRaderaStort grattis och jag önskar Dig, Peppe och flickorna allt väl. Tänker på Er
SvaraRaderamassa kramar
Tony
Blogger dummar sig så jag vet inte om min förra kommentar kom med. Blev i alla fall alldeles tårögd av att läsa det här, vilka strapatser ni fick gå igenom med helikopterresa och allt... Hoppas det blir mindre strapatser framöver.
SvaraRaderaWow, vad GLAD och BERÖRD jag blir! Största grattiset! Nina (fd Hjalmar och Selma I Italien)
SvaraRaderaÖnskart er alla all lycka och hoppas att allt går som det ska.
SvaraRaderaHoppas att du själv får stöd och hjälp, både psykiskt och fykiskt för en osannolik "historia" som denna anno 2011...tar på krafterna.
Kram, Agneta
Sänder varma tankar till er alla och hoppas att allt ska gå så bra som det bara går.
SvaraRaderaHoppas att du själv får stöd och hjälp både fysiskt och psykiskt för en sådan här osannolik "historia"...anno2011...taar på krafterna!
Kramen, Agneta
Jag hoppas att flickorna växer sig starkare för varje dag och som mamma så förstår jag hur svårt det måste vara att gå igenom något sådant.
SvaraRaderaKram och lycka till.