onsdag 2 november 2011

Första fyra dagarna

Dom första fyra dagarna är inte så klara i mitt huvud, eller åtminstone inte dom 2 första... Jag var ganska medtagen och har till exempel bara ett svagt minne av att svärmor och svägerska kom till sjukhuset samma kväll som flickorna föddes.
På det här sjukhuset är dom inte så hårda med besökstider som dom är i Catania, och Peppe fick faktiskt vara kvar hos mig över natten så länge det var okej med den andra tjejen som låg i samma rum, det var verkligen guld värt. Han åkte hem och sov hemma tredje natten, men resten av tiden har stackarn sovit på en stol bredvid min säng.
På dagarna sprang han fram och tillbaka mellan mig och tjejerna, vilket var skönt för då fick jag ju hela tiden information om vad som hände, och fick i alla fall se bilder på dom. Att ta sig ur sängen och sätta sig i en rullstol för att bli skjutsad till prematuravdelningen var liksom inte att tänka på första dagen.
Det var först på kvällen den andra dagen som jag orkade ta mig upp och kunde åka och titta på dom. Det blev många tårar när det äntligen blev av.

I måndags ansågs jag tillräckligt pigg för att skrivas ut och det blev en väldigt lång och ansträngande dag, så ansträngande att jag grät av smärta och trötthet innan jag till slut kom i säng här hemma.
Vi blev kvar ganska länge på prematuravdelningen innan vi åkte. Pratade länge med överläkaren och var och tittade på flickorna en sista gång. Innan vi åkte fick jag klappa Matilde, det var både fantastiskt och lite läskigt. Peppe vågade inte, han tycker det är lite läskigt med alla slangar och maskiner.

Resan var jobbig, det tar drygt 2 timmar och första halvan av den tiden är på dåliga vägar. Vi var inte hemma förräns vid 5 på eftermiddagen. Vid sju åkte vi till svärmor som hade gjort lasagne. Det var både skönt och jobbigt. Jobbigt för att jag var helt slut, men skönt för vi slapp fixa något själva. Ingen har ju varit hemma på ett tag så det ekade ganska tomt i kylen och ingen hade väl någon direkt lust att varken handla eller laga mat.

Nu har jag sovit i min egen säng 2 nätter och känner mig mycket piggare. Idag börjar jag packa upp och packa om eftersom vi åker tillbaka imorgon eller på fredag.
Det verkar som att Clara får komma ut från intensivvårdsavdelningen om några dagar och då måste jag vara där hela tiden för att mata och sköta om henne. Matilde blir nog kvar på intensiven ett bra tag ännu, hon har mycket att kämpa emot fortfarande, bland annat problem med hjärta och en lunga.

Filmerna är från i måndags, när flickorna var 4 dagar gamla




16 kommentarer:

  1. Åh, så fina de är! Grattis än en gång! Jag hoppas verkligen att allt ska gå bra för båda flickorna.

    Det enda som förvånar mig är att du/ni inte är kvar hos dem hela tiden. Men det är väl så att vården i olika länder fungerar olika.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Så'na små kråkor!
    Hoppas du kan se gigantiska framsteg hos dem båda, men speciellt Matilde, när ni ses igen! <3

    SvaraRadera
  3. Åååååå vad fina de är!
    Kramar!

    SvaraRadera
  4. De är ju såååå söta :)
    Styrkekramar åt er alla!
    -Tez

    SvaraRadera
  5. Så fina de är era två småtöser!
    Hoppas att de utvecklas som de ska, så att ni snart får hem dem.

    Varm kram

    SvaraRadera
  6. Så fina små prinsessor, fortsätter att hålla tummarna för er och flickorna. Och tack för att du delar med dig av er "resa". Kram

    SvaraRadera
  7. Stort grattis till flickorna!
    Vad skönt att du fick komma hem och vila upp dig, så gjorde vi också när vår son hjärtopererades och låg på intensiven och man behöver vila även om man vill vara hos sina barn hela tiden.

    Kram!

    SvaraRadera
  8. Hjärtligt grattis! Jättefina är de! Förstår om ni inte hunnit landa ännu. Stor kram!

    SvaraRadera
  9. Så fina de är. Hoppas allt kommer att gå bra.

    Jag minns än idag första gången jag fick röra vid min son. Då var han fem veckor gammal. Jag strök med pekfingret över hans rygg. Mer vågade jag inte göra.

    Det är 35 år sedan. Idag är han nästan två meter lång och är en trevlig ung man.

    Det kommer att gå bra för era prinsessor också. Jag håller tummarna.

    SvaraRadera
  10. Åååh, nu rinner mina tårar, tänk vilken känslostorm du måste befinna dig i när du sitter där med händerna instuckan i kuvösen. Jag skulle inte vilja byta, beundrar att du orkar blogga! Men flickorna verkar ju vara i högst kompetent vård, och livet är starkt. Många styrkekramar!

    SvaraRadera
  11. Jag beundrar dig för din styrka och för att du delar med dig av allt som hänt. Önskar dig och dina små ljuvliga prinsessor allt gott här i livet.
    Många kramar Kim

    SvaraRadera
  12. Vilka fantastiksa kämpar ni är allihop.
    Det år inte att bli oerhört berörd av bilderna på de små raringarna.
    Kram!

    SvaraRadera
  13. Grattis till de fina flickorna! Hoppas nu det går riktigt bra för er alla! Kram!
    Jenny i Alaska

    SvaraRadera
  14. de är fina grattis igen till er båda
    o här håller vi tummarna för att allt ska gå bra

    Kram

    SvaraRadera
  15. Oj så små och söta...
    när dom fått lämna alla sina slangar och kuvösen...
    då kommer ni att bara kunna njuta av dom små sötisarna...

    Lycka till.

    SvaraRadera
  16. Skönt för dig att få komma hem och vila upp dig lite innan det är dags att ta hand om de små på heltid. Du har ju trots allt tillbringat en hel del tid hemifrån och man sover alltid bäst hemma. Jag tror att småtjejerna brås på sin mor och är fulla av kämpaglöd!

    SvaraRadera