måndag 13 februari 2012

Pappa...


Idag är det ett år sedan min pappa somnade in. Han hade varit sjuk i cancer sedan  oktober året innan. Egentligen hade han väl varit sjuk ett tag, men det var först i oktober som det upptäcktes.

Pappa visste att vi nyss hade bestämt oss för att försöka bli föräldrar en tredje och sista gång och han var glad över det. Han ville till exempel inte att jag skulle komma upp till Sverige när det stod klart att det inte var mycket tid kvar, han sa så här:
-Det är bättre du spenderar dina pengar och din energi på ett nytt liv än på ett gammalt.

Tänk om han vetat då att vi skulle bli föräldrar till tvillingar.
Jag önskar så att han hade fått vara kvar tillräckligt länge för att få reda på att det gick bra den här gången. Tillräckligt länge för att få se dom, om än bara på bilder och via videosamtal...

Ni som varit med ett tag vet att den där nallen betyder mycket för mig. Jag adopterade den från thailändska cancerfonden när jag var och hälsade på pappa på sjukhuset i Bangkok, innan han blev flyttad till ett svenskt sjukhus.
Fast vem vet, han kanske sitter där uppe på ett moln och kikar på oss. Ler skadeglatt och tänker hehe, nu får hon igen för alla sömnlösa nätter hon utsatte oss för ;o)

13 kommentarer:

  1. Nu blev jag ledsen och tårarna kommer fram. Det är klart att han sitter där uppe och se vad vi gör. Precis som min mamma. Frågar du Tess så tror hon att Göran sitter och klappar hennes två katter. Stor kram denna dag.

    SvaraRadera
  2. Förstår hur du känner det och så synd att din pappa inte fick träffa tvillingarna. Men vem vet vad han vet...

    Min pappa dog av cancer när yngsta fröken var två år så han fick i alla fall några år med dem. Men så ofta jag önskar att de hade varit fler...

    SvaraRadera
  3. Jag beklagar sorgen...jag har ingen idé hur jag kommer att kunna hantera när mina föräldrar går bort, speciellt då jag bor så långt bort. Och om de aldrig skulle ha träffat mina 2 små...?...jo, jag kan ana hur det skulle kännas, men så klart kan jag inte riktigt veta sorgen...så jag beklagar verkligen, tänker på dig, och skickar virtuella kramar <3
    -Tez

    SvaraRadera
  4. Nä Helena, det var minst 100 liter i dunken.

    Glömde skriva förra gången hur söta tjejerna är på bilden med Bang.

    SvaraRadera
  5. Så sorgligt att din pappa inte fick vara med om detta/dessa små under. Men jag tror att han på något sätt är med ändå.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Jag tror ju att han sitter och vakar över er!
    <3

    Tack för alla dina kommentarer på mina bilder!!
    Det betyder mycket!

    SvaraRadera
  7. Så tråkigt att höra!
    Min försvann för snart två år sedan. Mamma tre år sedan.

    SvaraRadera
  8. Ojojoj!!! Jag blev alldeles rörd, det var fint skrivet och jag kan relatera till vad du menar. Inte för att jag själv har barn, men just saknaden och att det finns speciellt stunder i livet som jag hade velat dela med min pappa.

    SvaraRadera
  9. självklart sitter lilla pappa och kikar på de små på ett eller annat sett.
    Men jag förstår att du skulle vilja dela med dig av de små. HAr turen och ha kvar mina och de har fått följa sina 4 barn-barn till vuxen ålder.
    Ha det gott!

    SvaraRadera
  10. Han är absolut med...i er värld i tanken och i själen!
    kramar om

    SvaraRadera
  11. Jag tror nog din pappa sitter och gottar sig åt dina sömnlösa nätter. Du har säkert förtjänat dem! ;0)

    SvaraRadera