Skorpan & Loppan - 2 mirakel

Skorpan och Loppan är två små mirakel. Vi hade tidigare råkat ut för 2 sena missfall och det var inte utan rädsla och oro som vi bestämde oss för att försöka en tredje och sista gång.

I maj 2006 dog vårt första barn. Det var en pojke och han hade bott i min mage i nästan 23 veckor. En del värden hade inte varit så bra, men vi hade blivit tillsagda att det inte var något att oroa sig för. Vid ett ultraljud fick vi reda på att det inte längre fanns några hjärtslag, och att bebisen hade varit död i ungefär en vecka.
Jag hade inte märkt något, jag mådde precis som vanligt...

Det skulle ta 2 år innan vi gjorde ett nytt försök. Missfall är sånt som händer, många gånger utan att det finns några vettiga svar på varför, och hur stor är egentligen risken att det händer 2 gånger? Innan vecka 23 var passerad låtsades jag lite grann som ingenting, försökte att inte tänka så mycket på att jag var gravid, på att ett litet liv växte i min mage, men sen började jag mer och mer släppa in både tankar och känslor. Var glad och förväntansfull. Alla värden var toppenbra, och alla ultraljud visade att det var en ganska livlig liten pojke som bodde där inne.

På kvällen söndagen den 22 mars 2009 fick jag ont i magen. När det inte ville gå över utan bara blev värre och värre åkte vi in till sjukhuset. Det skulle visa sig att Nicholas var död, och det blev väldigt nära att jag följde efter när ett akutsnitt gjordes och jag inte slutade att blöda...


Ganska precis 2 år senare var jag så gravid för tredje gången. Vi funderade länge, länge på om vi verkligen skulle försöka igen. Hur skulle vi överleva om det hände igen? Till slut tog längtan över. Vi hade vägt för och nackdelar fram och tillbaka, vänt ut och in på känslor och fakta. Men efter Nicholas hade jag genomgått en miljon olika undersökningar och man hade kommit fram till varför han dog, och man sa att med behandling under graviditeten skulle riskerna minska med 80%.
Redan innan jag blev gravid träffade jag en blodspecialist och fick recept på sprutor som jag skulle börja ta så fort jag var säker på att jag var gravid för att undvika att blodproppar bildades. Denna läkare träffade jag sedan en gång i månaden för att kontrollera alla värden.

Vid första ultraljudet fick vi reda på att det var två. Vi väntade tvillingar! Vi blev både glada, förundrade och skiträdda... Dels för att tvillinggraviditeter över lag är mer komplicerade och dels för att man nog helt enkelt blir lite rädd över lag när man får reda på att man inte väntar bara en bebis, utan två. Hur fasiken ska man klara av det liksom!?

Vid ett ultraljud i början av sommaren (fjärde månaden) upptäcktes att Skorpan saknar corpus callosum, den delen i hjärnan som sammankopplar dom båda hjärnhalvorna. Det blev lite panik. Det pratades om specialistomdömen och eventuella aborter. Vi fick komma till en specialiserad ultraljudsläkare som sa att Skorpan bara skulle vara en grönsak. Inte kunna äta själv, inte kunna gå. Inte kunna göra något alls själv. Han rådde oss att åka till Milano och göra en selektiv abort där man knipsar av navelsträngen till den bebisen som inte är perfekt. Med en risk på 40% att bebisen som är frisk också dör.

Jag vägrade.

Efter ett tag upptäcktes det att Loppan inte växte. Tjejerna hade varsin säck men delade både moderkaka och navelsträng. Nästan all näring gick till Skorpan. Jag blev inlagd på sjukhus för att hålla läget under kontroll.
Efter 6 veckor kommer så dagen då tvillingarna inte mår bra. Dom måste ut ur magen.
Det var vecka 33 plus 4 dagar. Sjukhuset som jag "bott" på dom senaste 6 veckorna hade dock inga kuvöser lediga den dagen, så jag baxas ombord på en helikopter och fraktas till sjukhuset i Ragusa som ligger drygt 20 mil bort. Peppe följer efter i bil.


När jag kommer fram görs jag direkt i ordning för ett akut snitt. Man lägger epidural. En snäll sköterska går och letar efter Peppe och kommer tillbaka och talar om att han redan hunnit fram. I salen bredvid inträffar något akut och alla utom narkosläkaren försvinner.
Efter en halvtimme kommer alla tillbaka och kl 18.30 föds Loppan och 2 minuter senare Skorpan. Jag hann inte se dom, dom forslades med ilfart till intensivvårdsavdelningen för prematurer. Peppe ser dom svischa förbi i korridoren i mobila kuvöser.
Jag frågar om dom lever och får till svar att än så länge gör dom det.

Dom två första dygnen var mycket kritiska, särskilt för Loppan. Peppe sprang fram och tillbaka mellan mig på gynavdelningen och bebisarna på intensivvårdsavdelningen. Det var som ett töcken allting.. Jag minns inte ens att min svägerska och svärmor kom och hälsade på...
Efter två dygn är jag tillräckligt stark efter operationen för att orka sätta mig i en rullstol och bli skjutsad till bebisarna. Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Så små, så många slangar och sladdar. Även om jag hade fått hade jag nog inte vågat röra vid dom...

Tiden gick och tjejerna blev allt starkare. Den ena slangen efter den andra plockades bort. Efter knappt 2 månader fick Skorpan komma hem, och efter ytterligare några veckor även Loppan.

Båda mår bra. Äter och växer, om än ej i den takt som dom borde, men dom växer och Skorpan är ingen grönsak. Hon lär sig nästan alltid nya saker några dagar före Loppan.

Det är ett mirakel. Båda två är små, stora mirakel.





2 kommentarer: