Wat Phra Keo - Kungapalatset

Det finns flera olika sätt att ta sig till detta tempelområde, som ganska allmänt brukar kallas för "The Grand Palace" i guideböcker och dylikt. Det trevligaste sättet tror jag skulle vara att ta sig ner till floden och åka båt med en påföljande kortare promenad, men nykomlingar i stan som vi var tog vi det säkra före det osäkra och tog en taxi direkt från vårt hotell. Det gick så bra så, vi behövde inte ens tjafsa om huruvida taxametern skulle slås på eller inte och vi blev avsläppta precis framför huvudingången. Smidigare kunde det ju inte bli.

Det är när vi kliver ur taxin som det börjar bli lite osmidigt... Den första vi får syn på är en välklädd ung thailändare som ropar:Tickets! Tickets! och viftar bort oss mot en annan, mindre ingång. Där möter oss en annan ung, välklädd thailändare som på ganska god engelska förklarar för oss stackars vilsna turister att tempelområdet är stängt just nu, munkarna har bönestund. Man kommer att öppna igen kl 13.00. Jag tycker i och för sig att det låter lite konstigt att en av Bangkoks största sevärdheter stänger och öppnar lite hur som haver under dagen, men lite förvirrad som jag är tänker jag inte mer på det. Och varför skulle han luras? Thailändare som är så välkända för att vara så vänliga och hjälpsamma.

Och hjälpsam, det var han ju verkligen, för som genom ett trollslag står det plötsligt en illgrön tuk-tuk bredvid trottaren. Och som genom ett under råkar det vara slipsmannens bästa kompis, som generöst erbjuder sig att för bara 10 bath underhålla oss genom att ta oss till några andra fina tempel under tiden som vi väntar på att det som vi verkligen vill se ska öppna. Slipsmannen ritar så fint på vår karta vart vi ska åka och vi hoppar upp i tuk-tuken.

Båda lite smått förvirrade, allt gick så snabbt...

Precis när vi lämnar trottoarkanten slår det mig. Vi har blivit lurade. Grundlurade till och med! Senast dagen innan läste jag om att man ska akta sig för tuk-tukförare och taxiförare som säger att stället man ber att bli körd till är stängt just den dagen. Alltså får vi spendera hela förmiddagen med att åka vansinnesfärd i en allt annat än säker tuk-tuk och titta på juveler, äkta mattor, och skräddarateljeer som vi inte är ett dugg intresserade av att se... När vi kommer ut för snabbt ur en butik blir föraren sur och säger att vi måste stanna minst 5 minuter, annars får han ingen bensin.. Vi försöker förhandla oss ur situationen genom att erbjuda föraren pengar för att genast ta oss tillbaka till The Grand Palace, men jag tror vi blev lurade på det också...

Efter många om och men blir vi så äntligen ytterligare en gång avsläppta vid huvudingången. Tuk-tuken försvinner som ett jehu och av slipsmännen syns inte ett spår...

Biljettkassan hittar man en bit in i trädgården och här kan man få hyra kläder om det skulle vara så att man inte har kläder på sig som täcker axlar och knän. Skorna ska helst vara hela, eller åtminstone ha en rem runt hälen. Det finns också inspelade guider på flera olika språk som man kan hyra och lyssna på i hörlurar under sin promenad inne på området. Det finns otroligt mycket att titta på här, och det är ofta mycket folk, så räkna med åtminstone en halv dag. Hela området är 218 000 kvadratmeter stort och muren som omgärdar det hela är 1900 meter lång.

The Royal Monastery of the Emerald Buddha är kanske den mest kända byggnaden efter själva kungapalatset inne på området. En stor byggnad med guldklädda pelare och med ett tak som går i blått och rött. Hit kommer thailändare för att be och för att lämna offergåvor i form av blommor, frukt och rökelser. Det är spännande att sätta sig ner en bit ifrån och betrakta riterna som utförs. Inne i templet hittar man The Emerald Buddha som är gjord i ett helt block av jade. Den hittades 1434 av en munk i Chiang Rai.

The Grand Palace byggdes 1782 av Kung Rama I och användes som kunglig bostad, tronsalar och som flera statliga kontor. En enormt stor, mycket vacker byggnad i vitt med detaljer i guld. Tyvärr kan man bara njuta av prakten från utsidan, då det inte är tillåtet för allmänheten att komma in i palatset. I flera av byggnaderna finns intressanta utställningar, som konstutställningar och vapensamlingar. The Borom Phiman Mansion som man kommer till i slutet av vandringen byggdes av Kung Rama V 1903 och användes då och då som kunglig bostad. Idag används denna byggnad som kungliga gästbostäder för statsbesök och liknande.

Hela området andas en frid och ett lugn trots att det besöks av tusentals personer varje dag och byggnaderna är så otroligt vackra med sina detaljrika utsmyckningar.

När vi tycker att vi har sett det som finns att se börjar vi dra oss mot utgången för att få tag på en taxi, det har så klart börjat regna under tiden som vi var här, ännu något att tacka männen i slips för (eller vår egen dumhet kanske)...

Vid utgången ser vi andra turister glada i hågen hoppa in i en tuk-tuk....