En nästan helt vanlig lördag...

Solen går ner bakom Etna. Bilden tagen tidigare ikväll.

Så var ännu en lördag nästan till ända. Jag tycker veckorna går så fort just nu... men det känns inte som att jag får nåt gjort... De senaste dagarna har jag inte varit på något vidare gott humör, tycker bara allt är tråkigt och har ingen lust med något... Vet inte om det är vädret, förkylningen som inte vill ge med sig eller för att det är den tiden i månaden... En kombination av alla tre kanske... Att det är "den tiden i månaden" känns fortfarande som en elak påminnelse om vad som hände i slutet av mars. Det är inte helt logiskt, men det var likadant vid den första förlusten för några år sedan... Det tog lång tid innan jag slutade känna mig väldigt nere varje gång det var dags...

Idag har det i alla fall inte varit en helt vanlig lördag, för jag har sett något som jag aldrig hade sett förut. Det var dags att åka med första lasset oliver till pressen, och jag tog kameran med mig och följde med. Det finns ett litet fotoreportage från det äventyret här. Jag stannade inte kvar så länge, det var lång kö och Peppe har fortfarande inte kommit hem. Vi åkte dit vid fyratiden och klockan är nu 20.40... Han lär nog vara trött när han kommer...

Häromdagen skrev jag om att chefen bestämt att hästarna skulle få ströva fritt här inne på citronodlingen. Det var inte så att dom inte fick vara ute förut, nejdå, det finns flera stora hagar som dom brukar gå i om dagarna, men av någon anledning dög inte det längre. Peppe försökte övertala henne om att det är bättre om dom får gå i någon av hagarna, eftersom risken finns att dom smiter ut genom grindarna om man är lite oförsiktig... Men chefen ville inte lyssna på det örat. Idag tog dom sig ut (chefen själv som glömde stänga ordentligt som tur var) och det blev ett himla hallå innan alla hästarna var inne på citronodlingen igen så nu är det någon av hagarna som gäller om dagarna igen.