I förrgår hände något alldeles fruktansvärt. Det händer alldeles fruktansvärda saker varje dag, men om ingen vi känner är inblandad reagerar vi inte nämnvärt. Vi tänker "fy så hemskt" och vänder blad... Det var vad jag också gjorde först när jag läste om att en ung kille blivit påkörd av tåget. Lite senare postar en vän på twitter, @stielli , en länk till samma artikel med kommentaren att hennes döttrar passerat den där övergången tusentals gånger då de bodde i det området...
Ännu lite senare skriver @stielli igen. Den unga killen var hennes bästa vänners son, hennes döttrars kompis sedan barnsben. Plötsligt blev den där tidningsartikeln fruktansvärt verklig.
Ännu lite senare skriver @stielli igen. Den unga killen var hennes bästa vänners son, hennes döttrars kompis sedan barnsben. Plötsligt blev den där tidningsartikeln fruktansvärt verklig.
Många tankar har snurrat i huvudet sedan dess. Ens egna sorger kommer lätt till ytan i sådana här situationer, men det som jag funderat mest över är att det trots allt elände finns så många, varma och godhjärtade människor här i världen.
Jag läser vad @stielli skriver på twitter och på sin blogg, och förundras över vilken fantastisk och stark kvinna hon är, som trots sin egen djupa sorg finns där och ställer upp, lagar 30 matlådor och åker över med till familjen, fixar och donar.
För att inte tala om alla hundratals varma, deltagande kommentarer som pappan fått i sin blogg både från "bloggvänner" och helt okända som hört vad som hänt av andra eller som råkat hamna på hans blogg av en slump.
Det finns trots allt hopp för mänskligheten!
Jag läser vad @stielli skriver på twitter och på sin blogg, och förundras över vilken fantastisk och stark kvinna hon är, som trots sin egen djupa sorg finns där och ställer upp, lagar 30 matlådor och åker över med till familjen, fixar och donar.
För att inte tala om alla hundratals varma, deltagande kommentarer som pappan fått i sin blogg både från "bloggvänner" och helt okända som hört vad som hänt av andra eller som råkat hamna på hans blogg av en slump.
Det finns trots allt hopp för mänskligheten!
Ofta måste saker och ting komma nära inpå för att vi ska inse den fulla vidden. Visst berörs vi annars också men inte riktigt på samma sätt.
SvaraRaderaPå ett sätt tycker jag det är bra för annars skulle livet kunna bli otroligt tungt att leva.
Vilken underbart vacker bild!
Znogge: Visst är det så, att det inte skulle funka om man reagerade lika starkt på allting som händer.
SvaraRaderaJag kan inte annat än att hålla med Znogge.
SvaraRaderaKram ☺
Det är i sådana stunder som vännerna sätts på prov. Riktiga vänner är de som stöttar och hjälper till. De som finns där i alla lägen och inte drar sig undan när det blir dystert och tungt.
SvaraRaderaKram ☺
Usch, att det artikeln blev sà verklig. Sà làtt att bara làsa om att nàgonting hànt nàgon annan...men nàr det beròr en nàrmare sà finns inga ord.
SvaraRaderaJa det som vi kan relatera till vår närhet berör, både gott och ont. När det gäller olyckor och sorg tycker jag det är viktigt att tänka på att de närmast anhöriga aldrig glömmer. Vi som står lite vid sidan om reagerar och hjälper gärna till, men sedan går livet faktiskt vidare. Det gör det för de anhöriga också men det kan ta väldigt lång tid. Stora katastrofer som Estonia och Tsunamin får vi minnas tillsammans i media efter ett år, fem år, tio år. Enskilda familjers tragedier "glöms" lätt bort efter bara några månader - det gör att deras sorg lätt kan missförstås.
SvaraRaderaRosen vissnar snart, men din vackra bild är för evigt och kan alltid tas fram igen. Så får vi försöka stötta dem som råkar ut för tragedier i vår närhet, plocka fram minnet av den förlorade då och då så att hans liv inte glöms bort.
Jag bor alldeles nära den övergången. Har syskonbarn som går i samma skola som killen gick i. Det är hemskt! Och det har hänt alldeles för många gånger här i närheten nu!!!
SvaraRaderaFy, tågolyckor får mig alltid att må dåligt sen min mammas pojkväns dotter blev påkörd och dödad av tåget. (Förövrigt nästan på samma ställe som den här pojken...)
SvaraRaderaJag är också glatt överraskad och imponerad vilken medkänsla som visas i sorgen. Jag kommer t ex aldrig att glömma hur alla våra grannar kom med ett helt julbord (bärandes med det på en dörr) till oss när min pappa dog (han dog helt oväntat precis innan jul).
Som du skriver, det finns hopp för männskligheten och det känns bra.
Fint hur medkänsla kan visa sig! Vilken fruktansvärd tragedi.
SvaraRaderaKram!
Ja, usch vilken tragedi.
SvaraRaderaDet är väl på ett sätt bra att man inte tar åt sig av allt som händer, då skulle man ju aldrig kunna må bra själv. Ett kroppens försvarssystem som är så skört att det omedelbart rivs ner varje gång tragedin kommer nära och berör på djupet. Kram vännen :)