Handlingen i den här boken är på intet sätt unik. Det handlar om en skilsmässa, och skilsmässor är ju något (som tyvärr) händer hela tiden, överallt. Det som är unikt med den här boken är sättet som den ganska vanliga situationen beskrivs på.
Vi får följa med Lotten, från helt vanliga dagar då vardagskarusellen är i full gång, till dagen då allt slås i spillror. Den dagen då Per plötsligt säger att han inte älskar henne längre och går därifrån. Vi får vara med i hennes tankegånger när sorgen är som värst och vi får vara med när hon sakta reser sig och kommer tillbaka. Starkare än tidigare.
Det gör ont att följa Lotten. Det gör ont för att man känner igen sig, man vet hur det känns att vara på botten. Man vet hur det känns att knappt kunna andas för att allt känns så obeskrivligt hemskt. Det spelar ingen roll om anledningen till den bottenlösa sorgen beror på en skilsmässa eller på något helt annat. Sorg är sorg och det gör lika ont och är lika fruktansvärt vad än sorgen beror på.
Man blir arg också. Man blir skitförbannad på Per för att han beter sig illa och är elak. För att han strör salt i såren. Och jag blir arg på Lotten för att hon låter honom göra henne illa med sina ord.
Det är sättet som Christina Stielli skriver på som är så speciellt med den här boken, inte själva basen i berättelsen. Man dras in i bokens värld. Man känner att man är så nära Lotten, att man vill säga till henne att skärpa sig, att rycka upp sig, att sluta försvara Per när han är dum.
Man jublar inombords när Lotten börjar kravla sig upp igen. Man jublar när hon genomför en otroligt skön hämndaktion och man vill inte sluta läsa, för man vill veta vad som ska hända härnäst.
Igår kväll läste jag ut boken. I morse när jag vaknade kom jag på mig själv med att tänka på Lotten och undra hur det var med henne.
Det var riktigt, riktigt länge sedan jag läste en sån engagerande bok!
Boken finns bland annat på adlibris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar