lördag 30 oktober 2010

Att hålla huvudet kallt

Numera ingår det i min morgonrutin att ringa till mamma, för att höra hur allt går. Pappa ligger till och från i respirator, så honom har jag inte pratat med, men han skriver lappar och gör obegripliga tecken till mamma som hon försöker tolka.
Idag när jag ringde var det inte så kul besked jag fick. Sjukhuset hade fått meddelande från försäkringsbolaget om att dom tog tillbaka sin redan ställda betalningsgaranti. Detta från dag ETT som pappa legat på sjukhuset.
Sara, en vän till oss, var där och hälsade på och hade ringt till försäkringsbolaget, men inte fått något annat besked än att hon skulle bli uppringd senare.
Jag slängde ut en fråga på twitter om att jag behövde komma i kontakt med någon som arbetar med, alternativt kan allt om reseförsäkringar och fick snabbt svar av en tjej som arbetar på ett av dom större bolagen. Tack vare hennes utförliga svar via mail kände jag att jag hade tillräckligt på benen för att själv ringa upp försäkringsbolaget, och här måste jag faktiskt säga att jag är grymt stolt över mig själv.
Istället för att gapa och skrika och helst bita huvudet av någon, vilket var vad jag helst hade velat göra, lyckades jag hålla mig totalt kall och kylig genom hela samtalet, ville veta hur det kan komma sig att man först kan ställa en betalningsgaranti och sedan ta tillbaka den, och hur dom menar att min pappa ska kunna bli bättre om dom inte godkänner transport till Bangkok där specialistvård finns. Hur det blir med det begränsade antal behandlingsdagar som försäkringen täcker nu när dagarna bara går då han inte får den behandling han behöver, utan bara andningshjälp?
Jag sa också att ambulansen är redo och klar för avfärd till Bangkok och specialistvård, dom väntar ju bara på klartecken från er.
Tjejen jag pratade med blev till slut ganska osäker och sa att hon skulle prata med den som har hand om pappas fall och sedan ringa tillbaka.
Det tog inte ens 10 minuter innan hon ringde och sa att dom skulle göra ett litet undantag och skicka betalningsgaranti direkt, fastän dom egentligen vill ha in mer papper. Dessa papper kan bara skickas in av behandlande läkare och han är inte tillbaka förrän på måndag. Dom skulle bortse från det för tillfället.
Efter ytterligare 10 minuter blir jag uppringd av damen som har hand om fallet, som berättade att hon genast skulle skicka betalningsgaranti inte bara för dom dagar som pappa hittills legat på sjukhuset, men även betalningsgaranti både för transport till Bangkok och specialistvård där.

Så jädrans skönt, men det är ju skit att man ska behöva bråka om det...

8 kommentarer:

  1. Åh, Helena, jag visste inte att din pappa var sjuk. Såg det först idag. Håller mina tummar för att att allt ska ordna sig!

    En riktigt stor kram till er alla!

    Anna

    SvaraRadera
  2. Skönt att den här biten ordnat sig i alla fall. Men så onödigt att behöva bråka med f-bolag om en sån här sak.

    SvaraRadera
  3. Oj, va hemskt...speciellt att man måste tjata o bråka om det hela...hoppas allt löser sig nu, o att din pappa kryar på sig!

    SvaraRadera
  4. Åh, vad glad jag blir att det har löst sig så långt. Bra jobbat! Men jag håller med.. att man alltid ska behöva strida för det som man från början är berättigad till.

    Twitter är fantastiskt ibland :)

    Stor kram till dig <3

    SvaraRadera
  5. Ja nog är det så att de som är sjuka borde slippa allt det där merarbetet men hör ofta att det gäller att "vara frisk för att vara sjuk"! Tur att din pappa har dig -♥-

    SvaraRadera
  6. Tack och lov för sociala medier. Där kan man ibland få snabb hjälp.

    Men jag tycker det är fruktansvärt att man som anhörig ska behöva slåss för de som är sjuka. Beundrar dig som var lugn och sansad och lyckades få betalningsgarantin.

    Hoppas nu att din pappa kommer iväg till Bangkok så snart som möjligt och att han kryar på sig. Tänker på dig! Kram Kim

    SvaraRadera
  7. Hoppas att allt går bra med din pappa!

    SvaraRadera