Snart har det gått 2 år sedan Nicholas dog i min mage, bara 6 veckor innan beräknat förlossningsdatum. Sedan dess har det varit mycket tårar, mycket smärta och funderingar, och ännu fler undersökningar och kontroller.Vi har pendlat mellan att aldrig mer vilja utsätta oss för risken att få missfall (det var andra gången, det första barnet förlorade vi i graviditetsvecka 23) och en stark vilja att ge fasen i alla risker och ändå försöka en tredje gång.
Livet behöver inte alls vara meningslöst bara för att man inte har barn, väldigt många människor lever innehållsrika och spännande liv utan barn, men på något sätt känns det ändå (för oss) som att något saknas.
Till skillnad från andra gången, så vet vi nu vad det beror på. Jag har en blodsjukdom som gör att blodet koagulerar för fort (trombofili), något som inte påverkar mitt dagliga liv, men som ställer till det under en graviditet. Med medicinering och extra kontroller minskar riskerna med 80%.
Efter mycket vånda och svår beslutsångest har vi nu bestämt oss. Vi kommer att försöka igen. Det känns innerst inne rätt att göra det, innan det blir försent (vi är inte purunga längre), samtidigt känner jag en rädsla och en oro för hur vi kommer att klara av det om det trots allt händer igen.
Resan kommer att vara fylld av specialistvård, särskilda och utökade kontroller och vanliga barnmorskebesök med allt vad det innebär.
Det får bära eller brista helt enkelt.
Kärlek <3 Tack för förtroendet att få var med, från början. Jag stöttar, och tjejerna gläds!
SvaraRaderaSamma här. Jag finns långt bort men nära.
SvaraRaderaAtt bära ett barn ska vara lätt men för vissa är det så skört så skört. Måtte det bära!
Är säker på nu när de vet och har all koll att detta är gången som ni lyckas och kommer få höra dessa tassande fötter.
SvaraRaderaHåller alla tummar och ger all böner jag kan
Y