Allt man behöver är en kontakt...

Nu har Clara och jag varit på sjukhuset i en vecka och nästan en dag.  Av någon underlig anledning har vi knappt sett till en enda doktor under den här tiden... I måndags fick vi efter mycket om och men prata med en, men först efter att ha tjatat oss till det. Samtalet gjorde mig i och för sig mer förvirrad än klokare... Hon pratade om överhettning av hjärnan, jämförde med ett proppskåp som slås ut när för mycket blir påkopplat samtidigt... Att infektionen sannolikt gjort att kramperna (eller dom elektriska urladdningarna som dom kallar det för) satte igång...
Vi har fortfarande inte fått svar på det EEG som gjordes i torsdags, och heller inte på blodproverna som togs i går morse. Jag ser ju iofs på Clara att hon mår bra och är pigg nu. Hon är ganska gnällig, men tro fasen det när man liksom sitter fast på samma ställe dag ut och dag in (hon har dropp, så vi kan inte göra så mycket).

Vi har en vän vars far, innan han gick i pension, var överläkare på en av avdelningarna här i "barnbyggnaden" på sjukhuset och han känner naturligtvis dom flesta läkarna här. Han har idag kontaktat överläkaren på avdelningen som Clara är inlagd på och Vips! Så fick vi veta lite mera.

Sjukt att det ska behövas kontakter bara...