Man får inte vara ledsen hur länge som helst.Så jag låtsas.
Låtsas att allt är bra.
Låtsas att det inte alls gör ont.
Jag orkar inte höra att det är passerat.
För det är det inte.
Kommer aldrig att bli.
Vissa saker kommer alltid att göra att man känner ett litet hugg i hjärtat.
Den här gången fick jag i alla fall vara ledsen längre än vad jag fick vara första gången. Då skulle man "lägga en sten över". Man fick höra att äsch, snart gör ni ett nytt, mycket finare barn...
Tur att ingen sagt så den här gången, för då hade jag nog slagit dom på käften.
Eller åtminstone sparkat dom på smalbenet...
Det kanske har varit extra jobbigt just den här veckan, eftersom 2 stycken i vår bekantskapskrets just fått fina, friska pojkar... Det kommer alltid att vara tungt att umgås med dom. Man kommer alltid att tänka:
- Så där stor skulle Nicholas ha varit nu...
- Så där skulle Nicholas också ha kunnat göra nu...
Missförstå mig inte, jag är inte alls missunsam eller avundsjuk, bara så otroligt ledsen för att JAG inte fick...
För att Nicholas inte är här, hos oss...
För att Nicholas inte är här, hos oss...
Självklart är det tillåtet att känna så. Självklart är det hur orättvist som helst. Självklart är det hur svårt som helst. Finns inget eller ingen som kommer att förändra det. Kanske blir det lättare med tiden men det kommer alltid finnas där. Tänker på dej.
SvaraRaderaKram..
Absolut är du berättigad att känna som du gör just nu vännen och jag vet att tankarna och känslorna kommer finnas där för evigt. Det bara är så. Är många år sedan min man Nino dog, är även omgift som du vet, men mina tankar hamnar ofta hos honom och då speciellt när jag är nere på Sicilien. Massor med kramar till dig och jag hoppas vi ses snart.
SvaraRaderaCiao Annika
Åh det förstår jag visst! Så ÄR det bara och sorgen den tar ju aldrig aldrig slut, blir bara mindre svår att leva med. Kram! Undrat mycket över varför du inte fick se honom, om du orkar svara.. Kram igen!
SvaraRaderaJag kan ju bara föreställa mig... och det gör så ont... Det här är tyvärr nånting som kommer att finnas där, alltid. Och det finns liksom ingen "tröst". Inga ord som någon kan säga som kommer att göra att det blir bättre. Som får dig att "komma över det".
SvaraRaderaFinns det några stödgrupper eller liknande där du kan träffa andra som gått igenom samma sak?? Tror jag skulle göra väldigt gott... för att ha det här inom dig och gömma undan det, kan bli väldigt jobbigt för dig i längden...
Jag önskar dig allt gott!!
Åh vännen... jag förstår att det känns tungt. Visst blir allting lättare med tiden, men du måste få sörja och läka i din takt.
SvaraRaderaDessutom är det ingen som säger att man ska förväntas komma över att en släkting eller god vän har gått bort på ett kick... så varför då ett barn!??!
Oavsett om omvärlden inte fick chansen att se och lära känna Nicke lilltroll så kände ju ni honom... och du levde med hans hjärtslag tätt intill ditt hjärta.
Klart du får sörja och aldrig glömma... han förtjänar att bli ihågkommen.
Miljoners triljoners bamsekramar
Jag funderade faktiskt på det igår. Undrade hur du mår egentligen. Hur mycket du stoppar undan och inte visar. Man får sörja, Pysen. Man får vara ledsen när man har varit med om något så sorgligt som du har varit. Det vore mer konstigt om du inte vore det.
SvaraRaderaÅh kära du, jag blir så ledsen när jag läser om hur folk beter sig. Det finns så många människor som säger dumma saker, och jag förstår att orden skär i dig.
SvaraRaderaDu måste självklart få vara ledsen och sörja precis så länge du behöver. I resten av ditt liv om det skulle vara så, det kan ingen annan ha åsikter om. Nicholas och eran andra ängel kommer ju alltid fattas er, oavsett hur många barn ni får i framtiden. Du har varit med om det värsta som kan hända en förälder, två gånger dessutom. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det skulle vara, men att försöka släta över och prata bort det, nej det skulle jag aldrig göra.
Det är också fullt förståeligt att det är jobbigt att era bekanta fått pojkar, och vet du, det är fullt tillåtet att känna så. Som du skriver, han är ju inte hos er.
Jag tänker på dig och tänder ett ljus för dina änglar ikväll. Önskar så att jag kunde göra något mer...
Många, många kramar
Jag tycker inte det är konstigt att man känner så... Det vore väl konstigt om du inte tänkte så..
SvaraRaderaFast för andra går ju livet vidare och det är svårt för folk i ens närhet att "komma ihåg" att man sörjer (eller hur jag ska förklara) för dig har det ju förändrats för resten av livet och sorgen kommer att komma och gå och vara mer eller mindre påtaglig för lång tid framöver.. Eller resten av ditt liv. Så är det ju tyvärr. Jag lever med det efter sorgen av min pappa..
Ibland när man kan så får man helt enkelt försöka ha överseende med att andra inte "kommer ihåg" Det låter lite fel när jag försöker förklara men jag hoppas att du förstår vad jag menar...
Jag tänker på dig vännen och skickar en stooor kram till dig.
Klart att du får vara ledsen och att du får känna som du gör.
SvaraRaderaVi är nog lite tafatta inför andras sorg och vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Det är nog därför man kläcker ur sig klumpiga repliker liknande de du fick efter ditt första missfall.
Med tiden kommer naturligtvis sorgen att blekna, men den går nog aldrig helt över, det kan alla som gjort en stor förlust intyga.
Många kramar till dig! Ingrid
Hej gumman
SvaraRaderaDu får visst vara ledsen hur länge du vill! Låt ingen annan få dig tro något annat.
Din sorg kommer att finnas kvar för resten av ditt, även om sorgen framöver kommer kännas mjukar.
Min mamma miste 2 barn innan hon fick mig och hon ringer varje år på deras födelsedagar och talar om att mina syskon skulle ha fyllt år.
Med detta menar jag inte att göra dig mer ledsen, bara få dig att acceptera att man får minnas,sörja och vara ledsen precis hur länge man vill.
Mängder av kramar från mig
Sorg måste få ta den tid den tar. Och det kan ingen annan bestämma åt dig. Det är bra du skriver om det i alla fall så får du ventilera lite i alla fall. Jag tror många säger klumpiga saker för de tycker det är jobbigt och obekvämt med någon som sörjer.Det tvingar ju en att tänka efter själv, och det orkar alla inte riktigt med.Det är inte farligt med känslor, men att stänga in dem det tror jag är farligt.Jag önskar jag kunde plåstra om ditt hjärta och hela det.kram
SvaraRaderaFina vän. Låter jobbigt att behöva hålla skenet uppe, men jag vet av egen erfarenhet hur det kan vara ibland.
SvaraRaderaHoppas att du har någonstans där du får vara ledsen och känna det som är jobbigt utan att spela teater. Kramar om!
Sorgen måste få ta den tid det tar. Det är ju fortfarande nyligen, klart att det är oerhört jobbigt. Det kommer ju aldrig försvinna helt, fast det gör nog mindre ont med tiden.
SvaraRaderaJag tror som Lurigopalia att många vet inte hur de ska hanteras med människor som sörjer och säger klumpiga saker.
Massor av kramar!
Nu i början av juni är det tio år sedan min mamma dog, och jag kan fortfarande gråta över henne emellanåt. Mors dag är en plåga, att se all reklam inför dagen som här i Sverige inträffar på söndag...
SvaraRaderaOm någon mer yttrar något om att du bör ha sörjt färdigt nu, så kanske de förtjänar en spark på smalbenet! För ingen kan tala om för dig hur du ska eller bör sörja. Sorgen sitter i d i t t hjärta, och den ska inte behöva stängas in.
Ja kära vännen...klart du får vara ledsen. Kram.
SvaraRaderaDet är när man skall liksom gå vidare i vardagen som sorgen är som tyngst. När alla andra liksom återvänder till det normala, som man ensam (eller kanske två) skall försöka leva sitt liv igen...då är den som svårast på något vis.
SvaraRaderaI bland händer det saker i livet som för alltid tar en in på ett annat spår. Som satt så djupt spår att man aldrig igen är den man var innan..
Ja, bara mina egna tankar om livets svårigheter. Jag har inte förlorat barn som du, så jag vet ju inte hur det är, men jag har haft ett brokigt liv som flera gånger slagit mig ner på knäna..
Det finns saker man sörjer ett helt liv..Med tiden blir det mindre akut, men sorgen finns där ändå. Som en del av en..
Du bestämmer hur du vill sörja och hur länge. Visst är det så, som Lurigopalia säger, att många känner sig besvärade och inte vet hur de ska hantera personer som sörjer, men du ska bry dig om dig själv och vad som passar dig bäst.
SvaraRaderaDet är många år sedan min mamma dog nu men jag sörjde länge, på mitt sätt. Folk sa till mig att jag borde göra än det ena, än det andra. Jag sa: Nej, jag vill göra på det här sättet. Och det har varit det bästa jag har gjort. När jag sedan var redo att gå vidare började jag ett nytt kapitel. Så kändes det i alla fall. Självklart bär jag med mig sorgen men jag lärde mig att leva med den.
Så ta den tid du behöver, tänk de tankar du vill och prata så mycket du vill och behöver om Nicholas.
Många kramar!
Naturligtvis får man vara ledsen, det är en av de värsta grejorna en kan råka ut för. Det är en traumatisk upplevelse som nog etsar sig fast i minnet för evigt. men du har många som känner med dig och stöttar dig o alla andra som säger nått annat kan ta sig ja du vet nog.
SvaraRaderaStora kramen från Oss
Halleluja! Vilken grej, jag kan läsa din blogg!!!!!! Känns inget kul att bli utestängd sådär i flera dagar.
SvaraRaderaJag förstår att du fortfarande tycker att det är jobbigt, och jag förstår att det fortfarande gör ont. Jag anser att du får vara just hur ledsen du vill, och precis hur länge du vill. Jag kan förstå att det känns jobbigt att låtsas,men varför inte strunta i vad andra tycker och visa vad du känner? Om du trycker tillbaka för mycket tar det bara längre tid att bearbeta, och risken finns att du börjar undvika en del personer bara för att du inte orkar låtsas att allt är bra.
Vadå överstökat??? Det hände ju alldeles nyss!
En BAMSEKRAM ♥♥♥
*kramar om hårt*
SvaraRaderaDet finns ingen som kan komma och säga hur du ska sörja eller hur lång tid det tar. Jag tycker du är stark som vågar ta på känslorna och skriva ner dem.
SvaraRaderaStor kram!
Klart att det fortfarande är jobbigt - det hade varit konstigt annars. Och det är så klart lätt att stå bredvid och tycka att "nu är allt som vanligt igen".
SvaraRaderaMen det är det ju inte. Sorgen måste få ta sin tid.
Vi är många som tänker på dig!
Stor kram!
Sorgen tar aldrig slut eller försvinner men den ändrar form efter ett tag. Jag har varit i en liknande situation som du, fast tvärtom. Jag fick barn men min vännina förlorade sitt.
SvaraRaderaJag hittade just din blogg och det är första inlägget jag läser. Jag ska sätta mig och läsa lite.
Hej !!!!!
SvaraRaderaDu måste väl få vara ledsen hur länge du vill.......den här sorgen finns ju tyvärr med dig nu......att du nu börjar gå ut och göra saker ......träffa människor är ju såklart jättebra.....men det betyder ju inte att du alltid är glad inuti........det här kommer att ta tid.......men folk är väldigt oförstående.......det är så lätt att tycka att andra borde eller skulle , när man inte känner sorg själv..........sedan kan många tycka att man är gnällig.....sedan är många väldigt,väldigt elaka........jag tycker du ska strunta i dessa människor..........och prata även om din sorg, med personer som vill och kan dela den med dig........som här ......tex......det finns ingen tidsgräns som säger att nu är det stopp........nu är allt bra igen......nu är det borta, puts väck, nu börjar vi om från början,precis som om inget har hänt.......så är det ju inte......utan det evolverar ,förändras.....men försvinner inte.......det blir lättare och lättare att hantera......men det tar tid.......
Ta dig den tiden och strunta i människor som inte kan....eller vill förstå.........många klarar inte av att hantera andra människors problem,svårigheter eller sorg.......utan vill bara ha den glada biten.......men det ska man strunta i.......för det finns andra som orkar.....och vill....
Jag tänker på dig.........en stor,stor kram får du nu av mig.....
Monica
Jag önskar att jag kunde krama om dig på riktigt. Det är klart att det barn som har kommit alltid kommer att påminna om Nicolás och det har inget med missunsamhet att göra. Med tiden kommer det att bli lättare att leva med sorgen men du kommer alltid att bära med dig det som har hänt. Ett förlorat barn är inget man kommer över eller blir färdig med.
SvaraRaderaMed tanke på vad du gått igenom (kan ana den djupa sorgen) så är det helt naturligt att du känner som du känner. Känner ett par i norra Sverige som inget hellre ville än få barn. De kämpade länge och väl... Såklart du har sår inne i själen. Känner med dig :-) Stor kram (kanske via Peppe?) till dig.
SvaraRaderaFörstår att det känns hårt och du borde få vara ledsen så länge du behöver. Har inga tröstande ord, skickar bara en virtuell kram!
SvaraRaderaHej! Det är så viktigt att man får sörja och vara ledsen. Tråkiga saker som hände min barndom har inte jag heller fått sörja för jag minns inte. Många tror att bara för man inte minns vad som hände så är det väl inge fara.
SvaraRaderaMen jag måste också få vara ledsen för det finns ju med hela tiden. Man lär nog sig bara att hantera det på ett annat sätt ju längre tiden går..
Jag läser ofta din blogg, men kände att jag måste skriva en rad nu..
Ger dig en kram