Bakgrund

För två år sedan miste vi ett barn i 22:a graviditetsveckan. Det var en pojke.
Allting såg bra ut tills vi gjorde det första tritestet. Värdet för ryggmärgsbrock såg inte riktigt bra ut enligt läkaren på laboratoriet där man tar blodprov, men han tyckte att vi skulle göra om det 2 veckor senare, då vi egentligen gjort testet lite för tidigt. 2 veckor passerade med många tankar och funderingar... När vi gjorde om testet var resultatet detsamma. Läkaren var mycket orolig och tyckte att vi skulle åka direkt till vår gynekolog och visa upp resultatet. Vår gynekolog tyckte dock inte att det var något att oroa sig för men bokade ändå in oss för ett extra ultraljud. Vid ultraljudet sa han att allt såg bra ut. Tio dagar senare var det dags för ett annat ultraljud, det där de mäter de inre organen och liknande. Detta ultraljud utfördes av en annan läkare. Det fanns inget hjärtljud längre och läkaren trodde att barnet varit dött i cirka en vecka... Vi fick en chock!
Jag lades in på sjukhuset dagen efter och i tre dagar fick jag igångsättande mediciner innan något äntligen hände. Tiden som följde var mycket, mycket jobbig, massor av tårar och massor av varför... Men tiden läker alla sår sägs det (inte riktigt sant, men det blir lättare att leva med det) och nu känner vi oss redo igen. Vi har självklart bytt gynekolog och vi kommer inte att ha något att göra med det sjukhus som vi använde första gången...