Besök hos specialisten

Ospedale Ferrarotto, Catania

Idag på förmiddagen åkte jag in till Catania tillsammans med tvillingmamman för att besöka specialisten. Jag hade med mig alla tidigare blodprover, undersökningar och obduktionsprotokollet, samt en lapp med dom frågor som jag ville ha svar på.
Läkaren säger att visst är det Faktor V Leiden jag har, men i en ganska mild form, vilket egentligen inte borde ha orsakat så stora problem. Jag frågade då om han trodde att det kunde vara något annat som orsakat det och svaret på den frågan var att den formen jag har inte BORDE ha orsakat barnets död, men att obdoktionsprotokollet tydligt visar att det är ett problem med blodets koagulering som ställer till det.
Om vi vill försöka igen så behöver vi dels följa alla rutiner hos en gynekolog med alla kontroller som man vanligtvis gör (och det är inte lite här i Italien) och dels besöka specialisten en gång i månaden under hela graviditeten för blodprover och monitorering av koaguleringen. Från första dagen som man vet om att man är gravid behöver man ta en blodförtunnande spruta.

Jag frågade om hur mycket riskerna minskar med medicineringen och dom extra kontrollerna, men det kan man inte ge något exakt svar på, vilket jag förstår, men frågade då istället om han kunde säga på ett ungefär... om det är under eller över 50% och då sa han att det är snarare med runt 80% som riskerna minskar. Han sa också att han har haft liknande fall tidigare som alla har slutat lyckligt tack vare medicinering och noggranna och ofta återkommande kontroller.

Det känns skönt att ha fått lite mer exakta svar, även om det inte är aktuellt just precis i dagsläget. Om den dagen kommer då vi känner att vi fixar det här och att vi vill försöka igen, då vet vi alla fall hur det ligger till och vad som krävs.

Ny information

Igår ringde jag till koalugationsjouren i Malmö för att försöka få lite klarhet i saker och ting.
Damen jag pratade med sa att trombofili inte på något sätt är könsbundet, som gynekologen sa. Hon sa också att med de värden jag har på proverna som redan är tagna är det inte alls säkert att jag har trombofili, det får proven som jag gjorde i Reggio Calabria utvisa. (Svaren bör komma i slutet av den här månaden). Hon sa att de får många remisser varje vecka, men att det är sällan som orsaken till sena missfall verkligen är trombofili...
Om orsaken inte är trombofili är vi tillbaka på ruta noll igen...
På frågorna huruvida risken försvinner med medicinering eller "bara" minskar ville hon inte svara innan vi har resultaten från Reggio Calabria.

I vilket fall som helst så litar jag mer på jouren i Malmö än på gynekologen som ju inte direkt är någon expert på just det här området.

Nedslående besök hos gynekologen

Igår var vi hos gynekologen här i byn för en undersökning. Jag har haft mens 2 gånger men den tredje vill inte komma, och jag kan INTE vara gravid... Så jag ville kolla upp så att det inte var något konstigt. Han tyckte det såg okej ut och trodde att mensen nog kommer inom en vecka. Har den inte kommit om 2 veckor ska jag gå dit igen...
Det var första gången vi träffade gynekologen sedan vi fick reda på att jag har trombofili. Han fick titta på provresultaten och obduktionsrapporten och vi pratade ganska länge om vad som hänt och om framtiden.

Gynekologen är inte alls lika positiv som "professoressan"...
Han säger att om jag skulle bli gravid och det är en pojke så finns det alltid en risk att samma sak händer igen. Flickor kan bli så kallade "friska bärare" av sjukdomen, men det är väldigt sällan de utvecklar sjukdomen.
Medicinering minskar riskerna, men tar inte bort dem helt. Dessutom sa han att det är inte bara under graviditeten som barnet (om det är en pojke) kan få en propp, risken finns under hela livet även med medicinering.
Under sådana omständigheter är varken jag eller Peppe intresserade av att försöka igen. Ingen av oss orkar ta den risken...

När provsvaren från Reggio Calabria kommer får vi prata ordentligt med "professoressan" om det här och se vad hon säger...

Att beställa tid...

Att beställa tid borde ju inte vara så svårt kan man tycka... Man slår ett nummer, förklarar vad man vill göra och får ett datum och ett klockslag... Om man inte befinner sig i södra Italien vill säga, får då kan det här med att beställa tid vara hur krångligt som helst.
Jag har spenderat 4 förmiddagar med att ringa hit och dit, bli kopplad till höger och vänster, bli ombedd att ringa senare, ringt senare bara för att få till svar: - Jasså, DET provet. Nej, det gör inte vi här, ring till den här avdelningen istället och så vidare i all evighet. Amen.

Idag fick jag äntligen tag på rätt avdelning och en mycket trevlig person (för ovanlighetens skull, men någon gång ska man ju ha lite tur också). Fick bokat tid till det tredje provet som inte tas på samma ställe som de första två. Samma dag till och med efter att jag förklarat att vi bor på Sicilien och att det är ganska krångligt för oss att ta oss till sjukhuset i Kalabrien på fastlandet... Det här tredje provet ska tas på fastande mage... Det kändes lite problematiskt... Hur länge klarar man sig utan mat liksom? Killen i telefon var förstående och dessutom ganska smart. Han tipsade om att jag kan gå till det lokala laboratoriet tidigt på morgonen och be de fylla 4 rör, och sen åka hem och äta frukost innan vi tar oss an resan över sundet.

Det tackar vi för!

Allt hänger ihop

Ni kanske undrar hur det kommer sig att jag berättade om Nicholas Green i inlägget häromdagen?
För ungefär 4 år sedan var ett svenskt tv-team med Reneé Nyberg i spetsen här i krokarna och gjorde en dokumentär om Nicholas Green. Jag var med på ett hörn som tolk och träffade Reg Green (Nicholas pappa) och några av de som mottagit organ från Nicholas.
När Peppe föreslog att vår son skulle heta Nicholas tyckte jag att det var fint, men hade inte en tanke på pojken Green, det sambandet kom jag på först senare. Nicholas Green dog på det sjukhus som jag var inlagd på.

Igår var jag på ett läkarseminarium om trombofili i Messina, på Hotel Europa Palace, samma hotell som TV-teamet och Reg bodde på... Det kändes faktiskt lite underligt på något sätt.

Mitt första missfall, som skedde i vecka 23, har med största sannolikhet med trombofilin att göra. Den gången gick jag hos en gynekolog som är "primario" (avdelningschef) på gynekologi och BB-avdelningen på sjukhuset här i Taormina. Redan några veckor tidigare misstänkte vi att något var fel, då tri-testet visade på alldeles för höga (eller om det var låga, jag minns inte längre) värden. På laboratoriet ville de att vi skulle göra om testet eftersom det kanske hade varit lite tidigt. När det andra testet visade samma resultat var de väldigt oroliga och tyckte att vi genast skulle åka till gynekologen och visa upp provsvaren. Gynekologen tittade med ett halvt öga, gjorde ett snabbt ultraljud och sa att allt var som det skulle.
Vad vi inte visste då var att den här gynekologen för det första inte är utbildad på ultraljud och således inte har rätt att utföra sådana, och för det andra att barnets ryggrad syns tydligt på ultraljud ganska tidigt, och att det faktum att det inte syns tillstymmelse till ryggrad på de första ultraljuden borde ha lett till att graviditeten avbröts redan då.
Istället gick vi omkring lyckligt ovetandes om vad vi snart skulle få vara med om. I vecka 23 var det dags för ett utökat ultraljud hos en specialist. Detta var drygt en vecka efter att vi fått beskedet av gynekologen att allt var som det skulle. Det tog inte många sekunder innan vi fick beskedet.

Det fanns inget hjärtljud.

Barnet hade varit dött i nästan en vecka.

Jag blev inlagd dagen efter och fick föda fram det döda barnet på naturlig väg. Utan någon som helst smärtlindring.
När det hela var över blev jag tillfrågad om jag ville att en obduktion skulle utföras på barnet och jag svarade ja och fick skriva under en del papper.

Varenda gång vi kom tillbaka för att höra om resultatet kommit fick vi höra olika ursäkter, bland annat att barnet kanske var för litet och att de kanske inte hade kunnat göra en obduktion av den anledningen. Det lät ganska korkat i mina öron, dels hade de hans mått från det senaste ultraljudet och dels hade de ju sett barnet innan jag blev tillfrågad om jag ville att en obduktion skulle göras. Sista gången vi var där fick vi veta att obduktionen inte blivit utförd för att någon hade glömt att skicka med dokumenten tillsammans med kroppen.

Jag vet inte om jag ska tro på det, det kan också vara att i och med obduktionen uppdagades det vilket gravt fel gynekologen/avdelningschefen gjort och att det hela tystades ner genom att inte ge oss provsvaren.

Hade vi bara haft svaren från den obduktionen hade vi varit medvetna om att jag har trombofili, och ingenting hade behövt hända med Nicholas.
Det värsta är att jag inte ens kan anmäla honom. Han har inte satt sin underskrift på ett enda papper som vi har från graviditeten (något som SKA göras. Här i Italien håller patienten själv reda på sina journaler och dokument, och de ska vara underskrivna av vårdande läkare).

Den här läkaren var på seminariet igår. Det var första gången jag såg honom sen missfallet 2006.

Jag hade god lust att gå fram och spotta honom i ansiktet.

Nicholas livräddaren

Det slog mig idag att namnet Nicholas borde betyda livräddaren.
För många år sedan var den amerikanska familjen Green på väg till Sicilien i sin hyrbil. De åker på natten. Barnen sover i baksätet och trafiken är lugn. Plötsligt händer något. En annan bil närmar sig i hög fart och beter sig underligt. Plötsligt hörs ett öronbedövande ljud och familjen Greens bil liksom skakar till. Den andra bilen gasar på och försvinner in i natten.
Pappan i familjen förstår att de blivit beskjutna. Vid en snabb blick i baksätet verkar det som att barnen inte märkt något, det verkar som att de sover fortfarande. De stannar på första bästa bensinmack för att kontrollera skadorna och ringa polisen.
Det är då de upptäcker det. Sonen Nicholas har blivit träffad.

Ambulansen kommer och Nicholas transporteras först i ilfart till närmsta sjukhus. Där har man inte resurser för att ta hand om den typ av skador som Nicholas ådragit sig och han blir genast transporterad till Policlinico i Messina med helikopter. Resten av familjen får polistransport via färjan över sundet.
Någon dag senare står det klart att det inte går att rädda Nicholas. Föräldrarna blir tillfrågade om de vill donera Nicholas organ. Det säger de utan att tveka ja till.

Nicholas Green räddade livet på 5 italienska barn.

De som sköt på familjen Greens bil misstog den för en annan persons bil.

___________________________________________

Vi kom fram till sjukhuset någorlunda tidigt i morse. Jag gick till laboratoriet för att hämta ut svaren på blodproverna och Peppe gick till det administrativa kontoret för att hämta ut min journal och obduktionsprotokollet.
Surare kärring en den som sitter i luckan på laboratoriet får man leta efter. Uthämtning av provsvar ska ske mellan kl 12.30 och kl 14.30. För att slippa åka 2 gånger till Messina ringde jag dit häromdagen för att fråga om jag möjligtvis kunde få hämta ut provsvaren på morgonen eftersom vi har en bit att åka. Damen i telefonen sa att det gick bra.
När det äntligen var min tur förklarade jag situationen för damen i luckan men fick ett negativt svar...
Men jag ringde ju och frågade sa jag... Jaha, då får du väl söka upp den du pratade med då sa kärringen... Till slut fick jag tag på en läkare som genast satte en av studenterna på att hämta mina provsvar...
Journalen är en ordentlig lunta på cirka 200 sidor... jag har inte försökt läsa den ännu, och jag antar att jag ändå inte kommer att förstå mycket av den..
När vi hade allting åkte vi upp till tredje våningen där "professoressa" Pizzo tar emot och tog en nummerlapp, vi hade 19 personer före oss i kön. Jag antar att det var extra mycket folk den här veckan eftersom det var lokal helgdag förra veckan.
Efter drygt 4 timmars väntan (och en och annan tur ner till baren för att ta något att dricka eller äta en macka) var det äntligen vår tur. Då var det riktigt, riktigt skönt att få komma in i ett luftkonditionerat rum och att få sätta sig ner (det finns inga stolar där man väntar).
_______________________________________

Det första Prof. Pizzo tittade på var obduktionsprotokollet. Nicholas dog av en blodpropp.
Mina blodprover visar att jag sedan födseln har en sjukdom som på italienska heter trombofilia. En sjukdom som man kan ha hela livet utan att veta om det och som innebär att blodet koagulerar för fort, och därmed kan göra så att blodproppar bildas. Ofta händer det i speciella situationer som under en graviditet, vid operationer eller om man måste vara sängliggande under en lång period.

Hade inte blodproppen bildats i Nicholas kropp hade den bildats i min kropp och då hade jag dött.
Nicholas räddade alltså mitt liv.

Prof. Pizzo misstänker att detta var anledningen även till att vår första ängel dog.

Jag måste äta medicin dagligen i resten av mitt liv.

Så snart som möjligt måste jag åka över till Reggio Calabria och göra de där tre proverna som de inte gör i Messina för att kartlägga sjukdomsbilden och därmed kunna få en bättre anpassad medicin.
Professoressan sa att även om det som vi råkat ut för är en enorm sorg ska vi vara glada att det var Nicholas som fick blodproppen och inte jag, för om jag hade fått den hade inte jag varit här idag. Hon uttryckte det så här:

"Man kan alltid göra nya barn, även om de aldrig kan ersätta de barn man förlorat, men man kan aldrig göra nya mammor."

Att bli gravid igen innebär inga risker nu när vi vet vad som är fel, för det finns särskilda mediciner att ta under en eventuell graviditet.

Återstår att se om modet infinner sig...

Nytt försök

Imorgon bitti bär det av till policlinico i Messina igen. Så vitt jag vet är det inget lokalt helgonfirande på gång... Pratade med Professoressa Pizzo idag och hon kommer i alla fall att vara på plats.
Först ska vi hämta ut provsvaren på blodproverna som jag tog för några veckor sedan, sedan till en annan byggnad och hämta ut min journal och Nicholas obduktionsprotokoll och sedan till en tredje byggnad för att träffa "professoressan".
Jag har ett undangömt litet hopp om att det ska finnas en bild på Nicholas bland papperna från obduktionen, jag har läst någonstans att man gör så i Sverige, men det är nog inte särskilt troligt att de gör så här, så jag försöker att inte tänka på det.
Återstår att se om det finns något att spinna vidare på bland de prover som har tagits eller om vi måste göra mera prover och undersökningar.
Jag hoppas ju att det ska gå att hitta ett svar på vad det var som hände, eller framför allt VARFÖR det hände, för även om beskedet skulle vara: tyvärr, det här är illa, det är ingen större ide att försöka igen så skulle det vara bättre och enklare att handskas med än att inte veta alls...

Helgonfester hit och helgonfester dit

Helgonet på bilden har inget med blogginlägget att göra... ;o)

Jag hade tänkt att vi skulle åka till Messina idag och hämta ut min journal och svaren på blodproven och sedan träffa professoressan. Jag ringde till kontoret där man hämtar ut journaler i förra veckan för att kolla om min hade kommit, och fick då beskedet att den skulle komma på fredagen. Eftersom vi befinner oss på Sicilien, och eftersom man blir klokare med tiden, tänkte jag att det var lika bra att ringa dit och dubbelkolla att den verkligen kommit, så att vi inte sitter och åker till Messina i onödan.
Det var ju en himla tur det. Idag firas nämligen Messinas skyddshelgon och det är röd dag... men bara i Messina... Sånt är ju lätt att hålla reda på, eller hur? Tur att damen i telefon var av den vänliga sorten som var noga med att poängtera att jag kan hämta journalen från och med torsdag...
För även om professoressan jobbar idag är det ju ingen mening med att träffa henne om vi inte har med oss journalen och provsvaren...
Nåja... nästa vecka kanske?

Vilse i sjukhuskorridorerna...

(bild lånad från http://www3.unict.it/)

Idag har vi spenderat halva dagen på sjukhuset i Messina igen. Vi åkte hemifrån vid halv nio på morgonen och var hemma igen vid ett. Först skulle det tas blodprov på fastande mage, alltså ingen frukost innan avfärd. När vi väl hittat rätt ställe (det är ett stoooort sjukhus, de har en egen buss som går runt, runt mellan alla byggnader) tog det ganska lång tid innan det blev min tur att registreras. Det var massor av folk och bara en lucka öppen. Innanför luckan satt det två damer, så man fick stå där och trängas med en annan patient... Dessutom var den där lilla grunkan där man tar nummerlappar trasig, så alla nya som kom in fick tränga sig fram till luckan också för att be om en nummerlapp. Hyfsat rörigt alltså, på typiskt sicilianskt manér...
När det väl var min tur fick jag först och främst reda på att 3 av alla de prover som skulle tas inte görs där, men var man kunde vända sig för att få gjort dem var det ingen som visste, sen var det ett prov som inte var gratis, så vi blev skickade till en annan byggnad för att betala för det.

Det var bara cirka 30 nummer före oss i den kön... tjohoo... Jag bestämde mig för att leta reda på en toalett under tiden. Jag såg en skylt som jag följde, gick ner för en trappa.. och hamnade i kulverterna.... Gick lite hit och dit för att hitta de jädrans toaletterna (de är inte världsbäst på att skylta om man säger så..). Till slut fick jag syn på en städerska, som var snäll nog att följa med mig till närmsta toa, som var på en annan våning! När jag var klar insåg jag att jag snurrat runt så mycket att jag inte hade en aning om åt vilket håll jag skulle gå för att komma tillbaka till utgångspunkten, eller ens om jag befann mig på rätt våning! Nåja.. en liten promenad skadar ju aldrig, eller hur? ;o)

Medans vi stod där och väntade fick jag syn på en bekant till oss, Enrico. Att han är läkare visste vi, men inte att han jobbar just på det här sjukhuset. Han visste vad som hänt och undrade vad vi gjorde där. Peppe berättade att vi först skulle ta blodprov och att vi sedan hade tid hos en gynekolog kl 16.00... Det tyckte Enrico var länge att behöva vänta, frågade vilken gynekolog det var och sa: -Ja, men honom känner jag, ge mig en halvtimme så ska jag se om jag inte kan fixa så att ni får komma tidigare!
Han ringde igen medans vi var tillbaka i laboratoriet och väntade på vår tur och sa att gynekologen väntade på oss när vi var klara med blodproven! På så sätt slapp vi åka till Messina två gånger idag!
Han som skulle ta blodproven var inte något proffs... Okej då, jag är svår att ta blodprov på, det är svårt att hitta venerna och när de väl hittar de slutar det oftast komma blod när halva röret är fyllt... och inte blev det bättre av att jag såg att han tog fram inte mindre än ÅTTA såna där rör... Venerna sprang och gömde sig direkt! Till slut fick han sticka i handen. Inte särskilt behagligt, men på ett sätt bättre, det slutar sällan rinna till där, så han fick i alla fall sina åtta rör fyllda...
Klockan hann bli nästan elva innan vi var klara och då var jag mer eller mindre svimfärdig av hunger! Det fick bli en snabbis till kaffebaren innan vi sökte upp gynekologen. En äldre, mycket allvarlig man var det.. Nåja, så vitt man kan se på ultraljud så är i alla fall allt som det ska... Alltid något...

Väntan

Det blev som väntat lång väntetid hos doktorn häromdagen... Nätta 2 timmar tog det innan det blev min tur, och då åkte jag ändå dit strax innan hon egentligen stänger, i hopp om att kön skulle vara lite kortare vid det laget, men icke då... Nåja, nu när hon vet vad alla dessa remisser och recept handlar om kan jag i fortsättningen bara lämna en lapp i brevlådan och komma och hämta recepten dagen efter. Det blir ju lite mer fram och tillbaka, men man slipper i alla fall sitta i det trånga väntrummet i evigheter.
På måndag åker vi till Messina igen. På morgonen ska det tas blodprov (på fastande mage, så det får bli så tidigt som möjligt) och klockan fyra på eftermiddagen är jag inbokad för en gynekologisk undersökning. Professoressan Pizzo sa att jag känner läkaren jag ska till, men jag minns ju inte vem som är vem, (om dem överhuvudtaget presenterade sig med namn) men det visar sig väl när vi väl är där ;o) Återstår att bestämma om vi ska försöka hitta på något i Messina under dagen eller om vi ska åka hem emellan... Det lutar nog att åka hem, Messina är en ganska tråkig stad.

Kameran och videokameran står på laddning. Ikväll ska vi på nespolefest i Calatabiano ;o)

Ett unikt fall...

Idag har vi tillbringat hela förmiddagen på Policlinico di Messina (Messinas universitetssjukhus). Vi skulle träffa Professor Alfonsa Pizzo, som är en av de läkare som tog hand om mig när jag låg på sjukhuset. (Det var henne jag ringde till häromdagen).
Vi fick vänta ganska länge på vår tur, eftersom det inte var någon tidsbokning utan man får ta en nummerlapp när man kommer. Jag var lite nervös, för jag var rädd att hon skulle vara en såndär som har bråttom och som bara hastar igenom allting, men det var helt onödigt. Eftersom det här är ett universitetssjukhus så hade Pizzo några studenter hos sig inne i rummet, så hon började med att förklara händelseförloppet för dem. Det var bra för mig också att höra. Uppenbarligen var situationen ganska mycket allvarligare än vad jag har trott.
Vi pratade om både den här graviditeten och om den första. Eftersom de inte vet orsaken till det som hände så försöker de att få fram så mycket info som möjligt.

Hon pratade inte alls så fort som jag kom ihåg sedan tidigare och hon tog sig verkligen tid att förklara saker och ting.

Läkarna är mycket förbryllade över det som hände. Det följer inte de vanliga mönstren och jag hade inte de vanliga symptomen, jag blödde inte till exempel, och fostervattnet var helt klart när det vanligtvis vid såna här fall är färgat....

Pizzo berättade att de har forskat i saken, sökt i olika medicinska databaser, men inte hittat ett enda likadant fall som mitt!

Nu ska det göras en massa prover och tester för att om möjligt komma fram till en orsak.... men även för att se om det finns något som talar emot en eventuellt ny graviditet...
Imorgon ska jag till min husläkare för att få remisser. Sen ska vi till Messina igen för att ta blodprover som det vanliga laboratoriet inte kan ta, och sen den 11:e maj ska vi tillbaka igen för en gynekologisk undersökning.
Det kommer att bli många resor fram och tillbaka till Messina framöver....

Att ta tjuren vid hornen

Jag hatar att behöva prata i telefon på italienska. Konstigt egentligen med tanke på hur många timmar jag lätt spenderar med folk över telefon... bara den jag pratar med inte pratar italienska kan jag prata hur länge som helst... Men just på italienska tar det emot, jag drar mig, jag skjuter upp det, försöker få sambon att ringa det där samtalet i mitt ställe...

Idag behövde jag ringa ett sånt där samtal igen... och den här gången drog jag mig mer än vanligt. Det var dags att ringa till läkaren i Messina och boka tid för den första kontrollen. Hon pratar i 120 km/h ungefär. Jag väntade tills Peppe kom hem, tänkte att om jag inte fattar vad hon säger kan jag ju alltid slänga över luren till honom.
Peppe kom hem. Jag gjorde några misslyckade övertalningsförsök (han menade att hon säkert kommer att ställa frågor, och så måste han fråga mig för att kunna svara henne). Tog till slut mod till mig och slog mobilnumret som jag fått.

Avstängd. Ej nåbar.

Tryckte nollan för att få ett sms när numret var nåbart igen. Peppe gick upp för att duscha efter jobbet. Då kom sms:et.

Och jag ringde upp! Alldeles ensam! Det gick jättebra. Hon visste direkt vem jag var och pratade så lugnt och fint så. Frågade hur jag mådde. Avslutade med ett Ciao bella!

På onsdag ska vi på kontroll. Och jag fixade det alldeles själv.

Åt rätt håll...

Samma bukett som häromdagen...

Igår kväll när jag gått och lagt mig kom det en gråtattack igen.. sådär bara.. ur tomma luften... Vi låg och kollade på en film (en actionfilm utan tillstymmelse till något som skulle kunna påminna om vad som hänt) och allt kändes rätt okej när jag plötsligt blev jätteledsen. Då är det skönt att kunna krypa nära, nära och bara kramas en stund.

Idag känner jag mig lite piggare igen. Jag har visserligen vaknat en massa gånger under natten, men utan att vara sådär sjöblöt som jag varit de senaste nätterna och jag har inte ens gått och lagt mig igen nu på förmiddagen som jag gjort de senaste dagarna. Jag har till och med varit ute och vattnat lite blommor, visserligen med endast halvfylld vattenkanna men ändå...

I eftermiddag ska jag masa mig iväg hem till väninnan med tvillingarna. Det ska bli skönt att komma ut ur huset lite och få prata bort en stund eller två. Men först ska jag sova middag ;o)

Oro

Jag fick blommor av Peppe på påskafton. Troligen stulna i chefens trädgård, men ändå... ;o)

Jag har varit lite orolig i några dagar. Allt det onda i magen hade gått över, men kom plötsligt tillbaka härom natten. Det började göra ont inuti, innanför snittet, men mest på höger sida, och det har blivit lite värre för var dag som gått. Igår ringde jag till vår gynekolog och fick komma dit på en kontroll idag. Jag var orolig att jag fått en infektion, möjligtvis i eller i närheten av äggstocken... Jag drog mig lite för att ringa, jag är alltid nojjig för att det bara ska vara jag som är känslig och gnällig, även om det oftast visar sig att det verkligen är nåt som inte är som det ska när jag väl går till läkaren, och trots att sköterskorna på sjukhuset flera gånger sa till mig att jag var stark och mycket smärttålig (till och med en manlig sjukskötare tyckte det...).
Först fick jag tid kl 18.00 men sen ringde han till Peppe och frågade om vi kunde komma kl 19.00 istället. Troligen för att vi då skulle vara de sista, och på så vis ha mera tid att ställa frågor och prata lite om vad som hänt och om framtiden... När vi skulle komma första gången fick vi också tid kl 19.00 eftersom han redan visste vad som hände för 3 år sedan och säkert ville kunna prata med oss i lugn och ro, utan att ha andra patienter väntandes i väntrummet.

Den här gången har jag dock varit orolig i onödan, det är "bara" livmodern som håller på att flytta tillbaka till sin vanliga plats och det kan göra ganska ont, och ta ganska lång tid. Upp till två veckor till kan jag ha ont till och från utan att det är något konstigt med det. Jag har en liten infektion i underlivet också som jag fick salva mot, vilket troligen inte är något att oroa sig över heller, men vi ska göra en ordentlig kontroll lite längre fram. Just nu är det ingen ide eftersom jag fortfarande har flytningar.

Förutom att jag har ont till och från så mår jag lite sådär rent allmänt, känner mig trött, blir lite yr i huvudet ibland och sover dåligt på nätterna. Dels för att det gör ont och dels för att jag vaknar av att jag är helt genomsvettig, slänger av mig täcket, somnar om, vaknar av att jag fryser, tar på mig täcket, vaknar för att jag är varm och så vidare och så vidare i oändlighet...

Jag börjar bli trött på att inte känna mig riktigt i form fysiskt, särskilt som det var nästan bra och nu har blivit sämre igen... Jag känner mig inte ledsen hela tiden längre och vill gärna komma igång och göra lite saker, fixa i trädgården, kanske komma iväg och köpa nåt i klädväg, umgås och allt det där, men jag orkar bara inte...

Med min vanliga tur...

Igår var jag ute bland folk för första gången sen jag kom hem från sjukhuset. Dels har jag inte känt mig riktigt i form fysiskt, och dels har jag dragit mig lite för det för att jag var rädd för att träffa på någon som inte vet vad som har hänt, att behöva stå där mitt i mataffären med tårar i ögonen och behöva förklara...
... och med min vanliga tur hände just det... typiskt nog när jag precis skickat iväg Peppe åt ett annat håll för att hämta något också... En före detta arbetskamrat till Peppe mer eller mindre hoppar på mig bakifrån med ett förtjust utrop:
- Åååh, bebisen har kommit! Va roligt!!
- ähum.. nej... alltså....
Det är så klart inte hennes fel, hon kunde ju inte veta, men det är verkligen inget roligt....

Jag har en himla tur med annat också... jag upptäckte häromdagen att de har glömt att dra 2 stygn.. förut trodde jag att det var sårskorpor, även om de såg lite större ut än de andra, men nu har alla andra skorpor ramlat av och det är verkligen tråd som sitter kvar. Vid det här laget har ju allt läkt, så det sitter verkligen fast. Peppes chef har försökt att dra ut stygnen, men det gör skitont... Igår var vi hemma hos vår vän tandläkaren som sprutade på bedövningsspray och försökte han också, men det sitter som berget och han var rädd att göra mer skada än nytta om han drog för hårt... Han tror i och för sig att det är sån tråd som löses upp av sig själv, så vi ska vänta en vecka och se vad som händer, försvinner det inte av sig själv så får vi ringa till sjukhuset och fråga vad vi ska göra.
Eftersom det redan är läkt så blir det ju varken bättre eller sämre av att vänta ett litet tag...
Hoppas, hoppas, hoppas att det försvinner av sig själv!

Saknad

Jag saknar min stora mage. Jag saknar rörelserna och sparkarna som kom där inne ifrån. Jag saknar Nicholas. Det känns så tomt. Tiden går så långsamt, särskilt när jag tänker på att vi inte får försöka igen på minst ett år, och att det kommer att ta minst två år innan det över huvudtaget kan finnas ett litet barn i våra liv, om vi över huvudtaget vågar försöka igen… Riskerna ökar med tiden, och jag läste någonstans att har moderkakan en gång lossnat, så ökar risken för att den gör det igen med 10%…

Igår kväll när jag låg på soffan kom Peppe och lade sig hos mig en stund. Då tänkte jag att om livet inte hade varit så förbannat orättvist så skulle du inte ha fått plats här hos mig, för magen skulle ha tagit upp all plats…

Om det bara inte hade hänt så snabbt. Om jag bara hade fått någon signal om att något inte stod rätt till… Då hade det kanske gått att rädda Nicholas. Men kroppen gav inga signaler. Det gjorde den inte förra gången heller. Då hade bebisen varit död i nästan en vecka när det upptäcktes. Jag mådde hur bra som helst och kände inte av några konstigheter alls. Det känns som att min kropp sviker mig, den samarbetar inte… Den låter mig inte veta…

Jag är arg och ledsen på samma gång, men jag gråter inte lika mycket som jag gjorde första gången, jag känner mig liksom bedövad på något sätt. Första gången kom det som en otrolig chock, den här gången vågade man inte riktigt tro på att allt skulle gå bra, man vågade inte ta ut för mycket glädje i förskott…

Det känns tomt

Idag känner jag mig inte direkt ledsen. Det känns bara tomt. Tomt, öde och konstigt. Igår var en hemskt tung dag, idag känns det på något sätt lite bättre. Jag sitter här och lyssnar på Gianna Nannini. Gianna har en stor plats i mitt hjärta, jag har lyssnat mycket på hennes musik och jag har varit på två av hennes konserter. Första gången var några månader efter det första missfallet, då fann jag kraft och tröst i all den energi hon utstrålar från scenen. Andra gången hade vi nyligen fått reda på att jag var gravid igen, och då kände jag stort hopp inför framtiden. Ett hopp som nu har slagits i spillror. Igår såg jag på tv att hon släppt en ny skiva, kanske kommer hon tillbaka till Taormina i sommar och ger mig kraft och tröst ytterligare en gång.

Jag önskar så att jag hade fått se Nicholas. Peppe fick se honom och han säger att han var mycket vacker, att han hade min näsa och var lik mig. Han hade svart, lite lockigt hår och var ljus, nästan vit i huden. Han hade inte orkat titta på honom länge, bara några sekunder…

Peppe är mer öppen med sina känslor den här gången än förra, då han på sitt sicilianska vis kände att han behövde vara stark för min skull, och trodde att det skulle göra mig mer ledsen att se att han också var ledsen. Istället gjorde det mig illa, för det kändes som att han var oberörd av det som hänt. Vi har pratat mycket om det sen dess, och den här gången kan vi gråta tillsammans. Det känns skönt. Det känns mindre ensamt…

Svärmor kommer hit varje eftermiddag och stannar ungefär en timme. Jag tycker det är jobbigt, även om jag vet att hon bara vill mig väl. Hon vet inte vad hon ska göra för att hjälpa, så hon diskar, tvättar våra kläder och städar lite om det behövs. Jag känner att jag måste hålla igen när hon är här, för jag vill inte höra att det var guds vilja, eller att gud behövde en ängel till, eller att jag inte ska gråta, att jag ska glömma och gå vidare. Om gud finns, och om det som hänt var hans vilja, är han en jävla skitstövel… men det kan jag ju inte säga till svärmor… Var och en har all rätt i världen att tro vad de vill, jag bara önskar att hon inte öste sin tro över mig.

Inte just nu.

När det som inte fick hända ändå hände...

På kvällen söndagen den 22:e mars fick jag plötsligt ont i magen efter att jag gått och lagt mig. Det var inte så farligt, mer som mensvärk och inget som jag först oroade mig för. Jag har haft lite ont ibland tidigare, och gynekologen har alltid sagt att det är normalt, och det har aldrig varit något fel när vi har kontrollerat, men när det inte ville gå över utan i stället blev värre och värre blev jag orolig och till sist ringde vi till gynekologen som rådde oss att åka in till sjukhuset i Messina för en kontroll. Då var klockan strax efter 2 på natten. Vi satte oss i bilen och åkte iväg, och de enda två alternativen jag hade i huvudet var att antingen så föds bebisen och får kanske ligga i kuvös i några veckor, eller så lägger dem in mig för att försöka hålla kvar honom i magen ett tag till. Att han kunde vara död slog mig aldrig in. Väl framme på sjukhuset skulle först och främst hjärtljudet kontrolleras med en maskin. De hittade inget med den första sonden, trodde att den kanske var trasig och gick och hämtade en annan, och när de inte hittade något hjärtljud med den heller tog de mig till ett annat rum för att kontrollera med ultraljud, men både jag och Peppe hade redan förstått att det var kört. Vårt barn fanns inte längre.

Inte heller på ultraljudet hittade läkaren något hjärtljud, men han talade om att han inte var någon specialist, och att han innerligt hoppades att han misstog sig. Vi blev tagna till gynekologavdelningen där en “riktig” ultraljudsläkare väntade på oss, men resultatet var så klart det samma. Nicholas var död, och det fanns en stor mörk fläck som de inte lyckades reda ut vad det kunde vara för något.

Jag blev inlagd på akuten/intensiven för gynekologi och graviditeter och man började med att ge mig värkstimulerande mediciner, eftersom man anser att det allra bästa är om man kan föda fram barnet på naturlig väg. Peppe åkte hem för att hämta lite saker, och vi hade sedan sådan tur att jag var ensam i mitt rum och att personalen var förstående och lät honom vara hos mig. Egentligen är det inte tillåtet med besök alls på den avdelningen. Jag hölls under ordentlig uppsikt hela tiden, en läkare kom och kontrollerade läget ungefär var 15:e, var 20:e minut, eftersom man inte visste vad den där mörka fläcken var för något. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av morgonen och förmiddagen, eftersom jag hade väldigt ont och fick mycket mediciner. Framåt tvåtiden på måndag eftermiddag började läkarna att se lite oroliga ut, sammandragningarna betedde sig inte längre riktigt normalt. Istället för att dra ihop och sedan slappna av en stund, men nu var det sammandraget precis hela tiden och magen blev bara hårdare och hårdare och jag mådde bara sämre och sämre. Peppe kördes ut ur rummet och jag blev i all hast körd till operationssalen där ett team av läkare, narkosläkare och sköterskor redan väntade och hade allt klart.

Moderkakan hade lossnat och jag hade förlorat så mycket blod att det fanns risk för mitt liv. Jag är inte säker på om de redan visste att moderkakan lossnat innan operationen eller om dem upptäckte det under operationen, minnena är lite diffusa och ibland är det lite svårt med språket i såna här situationer, men det pratades något om att det var något som låg framför, så att man inte kunde se tydligt på ultraljudet…

När jag vaknade upp efter operationen var jag tillbaka i samma rum som tidigare och Peppe var där hos mig. En läkare kom in och pratade med oss. Berättade att allt hade gått bra, men att det varit ytterst nära att de tvingats ta bort livmodern. Just då kändes det som att det hade kvittat, och jag känner just nu också att jag ändå inte vill försöka en gång till, men jag vet också av erfarenhet att det kommer att ändra sig med tiden, så var det i alla fall efter det första missfallet. Ibland vill man absolut inte försöka igen, och ibland vill man hur mycket som helst…

Jag låg kvar på intensivavdelningen i fyra dagar. Jag fick minst 8 påsar blod de första dagarna, massor av sprutor, det togs massor av blodprov och jag kontrollerades över huvudtaget mycket noggrant och mycket ofta. Personalen var väldigt gullig och vad man än bad om fick man alltid hjälp med detsamma och alltid med ett leende på läpparna. Så länge inte den andra sängplatsen var tillfälligt upptagen fick dessutom Peppe vara hos mig hela tiden, trots det egentliga förbudet mot besök. Det var verkligen guld värt!

Jag borde egentligen ha flyttats till vanlig avdelning tidigare, men man ville vänta tills ett singelrum blev ledigt eftersom det på det här sjukhuset är samma avdelning för nyförlösta och för alla andra som genomgått gynekologiska operationer och liknande. Det är jag också otroligt glad för, det hade nog varit mer än jag klarat av att dela rum med någon som nyss fått barn, och det hade inte varit rätt mot en lycklig, nybliven moder att behöva dela rum med mig heller.

På torsdag morgon blev jag så flyttad till ett enkelrum på bb-avdelningen och där fick Peppe vara så mycket han ville på dagtid. Han kom varje morgon och stannade till lunch, sen åkte han hem en sväng och kom tillbaka på eftermiddagen och stannade till 8-tiden på kvällen. Dagarna gick ganska bra, men nätterna var ett rent helvete. Ren tortyr. Dels hade jag svårt att sova eftersom jag hade ont, dels så vaknade man hela tiden av alla larmklockor som ringer och man hör alla ledsna bebisar som gråter. Jag har aldrig känt mig så ensam, övergiven och eländig i hela mitt liv. Lyckades man somna till kunde man ge sig fasen på att en sköterska kom in för att ge en spruta eller andra mediciner, och så låg man där sömnlös igen.

Dagarna gick och jag kände mig fysiskt bättre och bättre, fick börja sitta upp, började gå på toa själv, ta en liten promenad runt sängen… och på måndagen fick jag äntligen åka hem. Innan de släppte iväg mig gjordes en gynekologisk undersökning och styngnen togs bort. Det kommer att göras en himla massa efterkontroller de närmaste månaderna och vi fick strikta order om att jag absolut inte får bli gravid under det närmaste året. Nu hoppas jag bara på att bli lämnad ifred av de två som ända sedan de fick reda på att jag var gravid gått in hårt för att förpesta mitt liv. För nu har ni väl ändå uppnått det ni var ute efter?

Ett jättestort tack till alla som lämnat fina kommentarer och skrivit fina inlägg till mig! Mamma läste upp mycket av det för mig på telefon medans jag var på sjukhuset och det har hjälpt mig mycket. Ni är underbara!!

...

Natten mellan den 22:a och den 23:e mars blev Nicholas en ängel

efter 33 veckor och 6 dagar i mammas mage.

Vi saknar honom så oerhört mycket.

33 veckor

Present från blivande faster Maria

Idag har det gått 33 veckor och det är 7 kvar, eller 50 dagar... 7 veckor låter mycket längre än 50 dagar av någon anledning....
Idag skulle jag gå och ta blodprov och lämna urinprov men det gick sådär bra. För just idag började dem med ett nytt system och man måste boka dag i förväg. Det är ingen tidsbokning, utan bara dag, så man får fortfarande bara gå dit och vänta på sin tur... otroligt tidseffektivt för patienten.... Idag när jag var där var det proppfullt i väntrummet, så antingen får man se till att hänga på låset när dem öppnar eller så får man förbereda sig på en lååång väntan...
Enligt gravidboken (som jag fått av min snälla moster) bör Nicholas den här veckan komma upp i 2.3 kg och 32 cm. När vi går på nästa kontroll får vi reda på om det stämmer. Hans immunförsvar är nu såpass utvecklat att det kan bekämpa lindriga infektioner. Rörelserna är mycket mindre våldsamma, det är mer som vågor än sparkar nu, han börjar få det lite trångt därinne.