När det som inte fick hända ändå hände...

På kvällen söndagen den 22:e mars fick jag plötsligt ont i magen efter att jag gått och lagt mig. Det var inte så farligt, mer som mensvärk och inget som jag först oroade mig för. Jag har haft lite ont ibland tidigare, och gynekologen har alltid sagt att det är normalt, och det har aldrig varit något fel när vi har kontrollerat, men när det inte ville gå över utan i stället blev värre och värre blev jag orolig och till sist ringde vi till gynekologen som rådde oss att åka in till sjukhuset i Messina för en kontroll. Då var klockan strax efter 2 på natten. Vi satte oss i bilen och åkte iväg, och de enda två alternativen jag hade i huvudet var att antingen så föds bebisen och får kanske ligga i kuvös i några veckor, eller så lägger dem in mig för att försöka hålla kvar honom i magen ett tag till. Att han kunde vara död slog mig aldrig in. Väl framme på sjukhuset skulle först och främst hjärtljudet kontrolleras med en maskin. De hittade inget med den första sonden, trodde att den kanske var trasig och gick och hämtade en annan, och när de inte hittade något hjärtljud med den heller tog de mig till ett annat rum för att kontrollera med ultraljud, men både jag och Peppe hade redan förstått att det var kört. Vårt barn fanns inte längre.

Inte heller på ultraljudet hittade läkaren något hjärtljud, men han talade om att han inte var någon specialist, och att han innerligt hoppades att han misstog sig. Vi blev tagna till gynekologavdelningen där en “riktig” ultraljudsläkare väntade på oss, men resultatet var så klart det samma. Nicholas var död, och det fanns en stor mörk fläck som de inte lyckades reda ut vad det kunde vara för något.

Jag blev inlagd på akuten/intensiven för gynekologi och graviditeter och man började med att ge mig värkstimulerande mediciner, eftersom man anser att det allra bästa är om man kan föda fram barnet på naturlig väg. Peppe åkte hem för att hämta lite saker, och vi hade sedan sådan tur att jag var ensam i mitt rum och att personalen var förstående och lät honom vara hos mig. Egentligen är det inte tillåtet med besök alls på den avdelningen. Jag hölls under ordentlig uppsikt hela tiden, en läkare kom och kontrollerade läget ungefär var 15:e, var 20:e minut, eftersom man inte visste vad den där mörka fläcken var för något. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av morgonen och förmiddagen, eftersom jag hade väldigt ont och fick mycket mediciner. Framåt tvåtiden på måndag eftermiddag började läkarna att se lite oroliga ut, sammandragningarna betedde sig inte längre riktigt normalt. Istället för att dra ihop och sedan slappna av en stund, men nu var det sammandraget precis hela tiden och magen blev bara hårdare och hårdare och jag mådde bara sämre och sämre. Peppe kördes ut ur rummet och jag blev i all hast körd till operationssalen där ett team av läkare, narkosläkare och sköterskor redan väntade och hade allt klart.

Moderkakan hade lossnat och jag hade förlorat så mycket blod att det fanns risk för mitt liv. Jag är inte säker på om de redan visste att moderkakan lossnat innan operationen eller om dem upptäckte det under operationen, minnena är lite diffusa och ibland är det lite svårt med språket i såna här situationer, men det pratades något om att det var något som låg framför, så att man inte kunde se tydligt på ultraljudet…

När jag vaknade upp efter operationen var jag tillbaka i samma rum som tidigare och Peppe var där hos mig. En läkare kom in och pratade med oss. Berättade att allt hade gått bra, men att det varit ytterst nära att de tvingats ta bort livmodern. Just då kändes det som att det hade kvittat, och jag känner just nu också att jag ändå inte vill försöka en gång till, men jag vet också av erfarenhet att det kommer att ändra sig med tiden, så var det i alla fall efter det första missfallet. Ibland vill man absolut inte försöka igen, och ibland vill man hur mycket som helst…

Jag låg kvar på intensivavdelningen i fyra dagar. Jag fick minst 8 påsar blod de första dagarna, massor av sprutor, det togs massor av blodprov och jag kontrollerades över huvudtaget mycket noggrant och mycket ofta. Personalen var väldigt gullig och vad man än bad om fick man alltid hjälp med detsamma och alltid med ett leende på läpparna. Så länge inte den andra sängplatsen var tillfälligt upptagen fick dessutom Peppe vara hos mig hela tiden, trots det egentliga förbudet mot besök. Det var verkligen guld värt!

Jag borde egentligen ha flyttats till vanlig avdelning tidigare, men man ville vänta tills ett singelrum blev ledigt eftersom det på det här sjukhuset är samma avdelning för nyförlösta och för alla andra som genomgått gynekologiska operationer och liknande. Det är jag också otroligt glad för, det hade nog varit mer än jag klarat av att dela rum med någon som nyss fått barn, och det hade inte varit rätt mot en lycklig, nybliven moder att behöva dela rum med mig heller.

På torsdag morgon blev jag så flyttad till ett enkelrum på bb-avdelningen och där fick Peppe vara så mycket han ville på dagtid. Han kom varje morgon och stannade till lunch, sen åkte han hem en sväng och kom tillbaka på eftermiddagen och stannade till 8-tiden på kvällen. Dagarna gick ganska bra, men nätterna var ett rent helvete. Ren tortyr. Dels hade jag svårt att sova eftersom jag hade ont, dels så vaknade man hela tiden av alla larmklockor som ringer och man hör alla ledsna bebisar som gråter. Jag har aldrig känt mig så ensam, övergiven och eländig i hela mitt liv. Lyckades man somna till kunde man ge sig fasen på att en sköterska kom in för att ge en spruta eller andra mediciner, och så låg man där sömnlös igen.

Dagarna gick och jag kände mig fysiskt bättre och bättre, fick börja sitta upp, började gå på toa själv, ta en liten promenad runt sängen… och på måndagen fick jag äntligen åka hem. Innan de släppte iväg mig gjordes en gynekologisk undersökning och styngnen togs bort. Det kommer att göras en himla massa efterkontroller de närmaste månaderna och vi fick strikta order om att jag absolut inte får bli gravid under det närmaste året. Nu hoppas jag bara på att bli lämnad ifred av de två som ända sedan de fick reda på att jag var gravid gått in hårt för att förpesta mitt liv. För nu har ni väl ändå uppnått det ni var ute efter?

Ett jättestort tack till alla som lämnat fina kommentarer och skrivit fina inlägg till mig! Mamma läste upp mycket av det för mig på telefon medans jag var på sjukhuset och det har hjälpt mig mycket. Ni är underbara!!