Veckans Bloggtema - Gud

Jag tror inte på Gud, men jag tror inte heller att naturen blivit så fantastiskt finurlig som den är av en slump.
I grund och botten tror jag att alla religioner bottnar i samma sak. Ett behov av att ha något att se upp till, ett behov av något att finna tröst hos, eller ett behov av den samhörighet som tron kan ge.
Om man sen kallar detta något för Gud, Allah, eller Budda tror jag egentligen inte spelar någon roll, det är bara utryck för hur olika men ändå lika vi alla är runt om på vår jord. På ytan är de stora religionerna väldigt olika varandra, men om man studerar dem lite närmare ser man att dem ändå har flera många gemensamma nämnare.
Det finns alltid ett högre väsen.
Det finns alltid en byggnad tillägnad detta väsen.
Det finns alltid personer som på något sätt står i närmare kontakt med detta väsen (prästen till exempel).
Det finns alltid bön, predikningar och riter av olika slag.

Jag lever i ett land där katolicismen är djupt rotad, och i den situation jag just nu befinner mig i får jag ofta höra att gud är inblandad på ett eller anant sätt. Min svärmor finner till exempel tröst i att upprepa för sig själv (och för alla andra) att Gud behövde en ängel till. Jag tycker att Gud har tillräckligt med änglar och att han är en jävla skitstövel som tar änglar från människorna, och en ännu större skitstövel när han tar 2 från samma familj. (Om han nu finns vill säga, vilket jag ju egentligen inte tror...)

Men svärmor (och många med henne) finner tröst i att skylla alla hemska saker som händer på Honom, och det missunnar jag henne inte, det kan faktiskt rent av vara bra att ha små förklaringar på varför saker och ting sker, istället för som jag, som inte tror, gå runt och älta frågan varför, varför, varför om och om igen utan att någonsin hitta ett vettigt svar.
Kanske finns det inget, kanske finns det en mening med allt som händer, vad vet vi om det?

Egentligen?

Ibland kan jag nästan bli lite avundsjuk på den inre frid som många religiösa människor utstrålar. Att vara troende kan definitivt vara en bra sak, det ger gemenskap och glädje, det kan ge tröst i svåra stunder. Tyvärr kan det också vara av ondo. Jag tänker då främst på de som tolkar det högre väsendets ord på ett sådant sätt att de är helt övertygade om att det är rätt att kriga mot de vars tro tar sig ett annat uttryck, på de som tror att det är helt rätt att terrorisera resten av världen för att resten av världen har en annan religion (som ju i min mening ändå i grund och botten är samma sak) och på de som tror att det är helt rätt att ta livet av sin egen dotter för att hon inte följer de regler som satts upp.
Jag tänker också på det som kallas för sekter, där man utnyttjar den lilla människans behov av att ha något att tro på, behovet av gemenskap och samhörighet och gör det till något dåligt.

Det bästa hade kanske varit om det inte fanns några religioner, inga regler att följa, inga måsten eller borden. Att var och en låter sin personliga tro ta sig uttryck på det sätt som man finner bäst (så länge man inte skadar eller gör illa någon annan, naturligtvis). Har man en relation med ett högre väsen så är ju den relationen högst personlig och borde inte stoppas in i några fack.

I bloggvärldsbloggen hittar du fler som skriver om Gud den här veckan.