Allt hänger ihop

Ni kanske undrar hur det kommer sig att jag berättade om Nicholas Green i inlägget häromdagen?
För ungefär 4 år sedan var ett svenskt tv-team med Reneé Nyberg i spetsen här i krokarna och gjorde en dokumentär om Nicholas Green. Jag var med på ett hörn som tolk och träffade Reg Green (Nicholas pappa) och några av de som mottagit organ från Nicholas.
När Peppe föreslog att vår son skulle heta Nicholas tyckte jag att det var fint, men hade inte en tanke på pojken Green, det sambandet kom jag på först senare. Nicholas Green dog på det sjukhus som jag var inlagd på.

Igår var jag på ett läkarseminarium om trombofili i Messina, på Hotel Europa Palace, samma hotell som TV-teamet och Reg bodde på... Det kändes faktiskt lite underligt på något sätt.

Mitt första missfall, som skedde i vecka 23, har med största sannolikhet med trombofilin att göra. Den gången gick jag hos en gynekolog som är "primario" (avdelningschef) på gynekologi och BB-avdelningen på sjukhuset här i Taormina. Redan några veckor tidigare misstänkte vi att något var fel, då tri-testet visade på alldeles för höga (eller om det var låga, jag minns inte längre) värden. På laboratoriet ville de att vi skulle göra om testet eftersom det kanske hade varit lite tidigt. När det andra testet visade samma resultat var de väldigt oroliga och tyckte att vi genast skulle åka till gynekologen och visa upp provsvaren. Gynekologen tittade med ett halvt öga, gjorde ett snabbt ultraljud och sa att allt var som det skulle.
Vad vi inte visste då var att den här gynekologen för det första inte är utbildad på ultraljud och således inte har rätt att utföra sådana, och för det andra att barnets ryggrad syns tydligt på ultraljud ganska tidigt, och att det faktum att det inte syns tillstymmelse till ryggrad på de första ultraljuden borde ha lett till att graviditeten avbröts redan då.
Istället gick vi omkring lyckligt ovetandes om vad vi snart skulle få vara med om. I vecka 23 var det dags för ett utökat ultraljud hos en specialist. Detta var drygt en vecka efter att vi fått beskedet av gynekologen att allt var som det skulle. Det tog inte många sekunder innan vi fick beskedet.

Det fanns inget hjärtljud.

Barnet hade varit dött i nästan en vecka.

Jag blev inlagd dagen efter och fick föda fram det döda barnet på naturlig väg. Utan någon som helst smärtlindring.
När det hela var över blev jag tillfrågad om jag ville att en obduktion skulle utföras på barnet och jag svarade ja och fick skriva under en del papper.

Varenda gång vi kom tillbaka för att höra om resultatet kommit fick vi höra olika ursäkter, bland annat att barnet kanske var för litet och att de kanske inte hade kunnat göra en obduktion av den anledningen. Det lät ganska korkat i mina öron, dels hade de hans mått från det senaste ultraljudet och dels hade de ju sett barnet innan jag blev tillfrågad om jag ville att en obduktion skulle göras. Sista gången vi var där fick vi veta att obduktionen inte blivit utförd för att någon hade glömt att skicka med dokumenten tillsammans med kroppen.

Jag vet inte om jag ska tro på det, det kan också vara att i och med obduktionen uppdagades det vilket gravt fel gynekologen/avdelningschefen gjort och att det hela tystades ner genom att inte ge oss provsvaren.

Hade vi bara haft svaren från den obduktionen hade vi varit medvetna om att jag har trombofili, och ingenting hade behövt hända med Nicholas.
Det värsta är att jag inte ens kan anmäla honom. Han har inte satt sin underskrift på ett enda papper som vi har från graviditeten (något som SKA göras. Här i Italien håller patienten själv reda på sina journaler och dokument, och de ska vara underskrivna av vårdande läkare).

Den här läkaren var på seminariet igår. Det var första gången jag såg honom sen missfallet 2006.

Jag hade god lust att gå fram och spotta honom i ansiktet.