Saknad

Jag saknar min stora mage. Jag saknar rörelserna och sparkarna som kom där inne ifrån. Jag saknar Nicholas. Det känns så tomt. Tiden går så långsamt, särskilt när jag tänker på att vi inte får försöka igen på minst ett år, och att det kommer att ta minst två år innan det över huvudtaget kan finnas ett litet barn i våra liv, om vi över huvudtaget vågar försöka igen… Riskerna ökar med tiden, och jag läste någonstans att har moderkakan en gång lossnat, så ökar risken för att den gör det igen med 10%…

Igår kväll när jag låg på soffan kom Peppe och lade sig hos mig en stund. Då tänkte jag att om livet inte hade varit så förbannat orättvist så skulle du inte ha fått plats här hos mig, för magen skulle ha tagit upp all plats…

Om det bara inte hade hänt så snabbt. Om jag bara hade fått någon signal om att något inte stod rätt till… Då hade det kanske gått att rädda Nicholas. Men kroppen gav inga signaler. Det gjorde den inte förra gången heller. Då hade bebisen varit död i nästan en vecka när det upptäcktes. Jag mådde hur bra som helst och kände inte av några konstigheter alls. Det känns som att min kropp sviker mig, den samarbetar inte… Den låter mig inte veta…

Jag är arg och ledsen på samma gång, men jag gråter inte lika mycket som jag gjorde första gången, jag känner mig liksom bedövad på något sätt. Första gången kom det som en otrolig chock, den här gången vågade man inte riktigt tro på att allt skulle gå bra, man vågade inte ta ut för mycket glädje i förskott…